Lägga sig i

För ett par dagar sedan när jag kom till fritids för att hämta Viggo hittade jag honom i legorummet. Det är oftast där han håller till i slutet av dagen. Viggo satt vid ett bord och byggde. En kille i förskoleklassen, som förut gick på Klaras dagisavdelnining, satt vid ett annat bord och byggde. Vi kan kalla honom S. På golvet brottades/slogs tre killar på lek. Det gick ganska vilt till. Fötter i ansiktet. Nyp. Den stora killen i tvåan satte sig på de andra. Jag sa till dem att det inte är okej att slåss, inte ens på skoj. De sa så klart att de bara lekte och hade kul, men jag fortsatte säga att det inte var okej, att helt plötsligt gör någon sig illa på riktigt, tycker inte att det är kul längre. De försöke dra in S i leken, men han sa att han inte ville vara med. Jag sa åt dem att lämna S ifred, förklarade att andra kunde bli rädda och tycka att det var obehagligt när de slogs. Att det kan hända att alla inte tycker att det är kul att vara med och slåss, men kanske inte vågar säga ifrån.

När vi gått ut i korridoren frågade jag Viggo om han tyckte att det var okej att jag sa till, eller om han tyckte att det var pinsamt. Han tyckte att det var bra. Vi gick till ett par av fritidspedagogerna för att säga hej då, och jag berättade vad som hänt och att de kanske skulle gå och kolla läget. De tyckte så klart att det var bra att jag hade lagt mig i och sa det jag redan visste, att Viggo aldrig är med och slåss, att han står emot grupptrycket.

Det är så lätt att folk bagatelliserar när de ser barn och ungdomar slåss och bråka på skoj. Att de tänker att det inte är så farligt, och framför allt att det inte är deras sak att lägga sig i. Vad är det för jävla fega vuxna som låtsas som ingenting när de ser sånt? Man ska alltid lägga sig i. Våga vara vuxen så att barn inte känner sig otrygga. I det här fallet var det rätt självklart eftersom det var på Viggos fritids, men jag säger till helt främmande ungar eller tonåringar också när jag ser sånt där vid busshållplatsen eller på stan. Man måste visa att det inte är okej att sparkas och knuffas och skrika taskiga saker till varann. Jag hoppas att ni också gör det.

Jag måste säga att det känns rätt bra att säga ifrån; att inte vika åt sidan, utan att se de kaxiga killarna i ögonen och säga åt dem att lägga av. Allt det som den lilla rädda flickan inte vågade. Och de behöver vuxna som vågar se dem i ögonen och lägga sig i.