I brist på picknick

Vädret var ju så fantastiskt fint i förmiddags, så jag hade planerat för att göra en cykelutflykt till Gamla Uppsala med barnen när jag hade hämtat dem från dagis och skolan. Tänkte att vi skulle plocka gullvivor och förgätmigej på ängen bakom kyrkogården och ha picknick. Men på eftermiddagen mulnade det på och när jag cyklade för att hämta dem var det duggregn och blåsigt. Vad gör man då? Plockar blommor i trädgården och äter picknickmackorna hemma i köket så klart. Det gick fint det med. Och vilka fina barn jag har. När vi sitter där tillsammans säger Klara: Det är så trevligt med ditt sällskap, Viggo.

Jag står här på ett torg

Torbjörns torg. Hemma. Vanligt. Fint. Alldeles ovanför Idrottsgatan som jag är uppvuxen på och där mina föräldrar fortfarande bor. I ena hörnet början på Tunabackar.

Man kan skymta den gamla centraltvättstugan för hela området. Ibland följde jag med min dagmamma Leila dit, då på 70-talet. Tvättmaskin efter tvättmaskin på rad. En massa hemmafruar som tvättade samtidigt, och så gick de in i rökrummet och rökte. Inte Leila förstås.

Och så gamla biblioteket som var min räddning om vintrarna. Man måste vara ute och leka varje dag, sa Leila. Visst, gärna vår, sommar, höst. Men inte på vintern. Då gick jag till bibblan och läste, ritade och lyssnade på skivor. En gång i veckan var det filmvisning också, nere i källaren. Jag minns det som att de alltid visade Saltkråkan. Gjorde ju inget. Älskade Saltkråkan. Gör fortfarande. Nu är där dykaffär.

Sedan gamla tobaksaffären, tobiks kallade alla ungar den. Nu är det ett kafé som jag aldrig varit in i. Ser inget fint ut, men skulle så klart kunna vara det med tanke på arkitekturen, med rätt inredning. Synd på så fint läge.

Därefter gamla posten. Nu spel- och tobaksbutik med paketutlämning. Musse Pigg-posten. Liksom inte på riktigt. Litet samma känsla som att Reinfeldt är statsminister. Känns inte heller som på riktigt.

På andra sidan gatan blomsteraffären. Den passar så fint indär att man kan tro att den alltid funnits där, men när jag var liten var det sybehörsaffär i den lokalen. Jag minns hur jag fick följa med mamma och hur jag stod och fingrade på alla rör fyllda med knappar.

Rätt upp från torget går Tunagatan med sina björkar, ända upp till stängslet till flyget. Näst sista gatan är Kadettgatan. Jag älskar särskilt den biten från torget upp till Väpnargatan. Alla husen och björkarna är så fina.

Vad heter parken?

Så fin den är, den lilla parken mellan Svartbäcksgatan och gamla igenvuxna grusgropen. Bredvid gamla kiosken närmast Domarringen, som nu är pizzeria. Men har den något namn? Det har jag aldrig hört. Så här såg den i alla fall ut när Viggo och jag klev av bussen efter sjukhusbesöket, på väg till skolan. Massor av blommande körsbärsträd och äppelträden på gång.

Spelar fotbollsspel faktiskt

Innan och efter gipsborttagningen spelade Viggo och jag fotbollsspel i väntrummet. Lydia som vet hur ointresserad jag är av fotboll och annan sport blev litet förvånad över detta faktum. Men det är ju inte alls samma sak. Lira litet fotbollsspel med Viggo kan jag väl göra, men jag skulle aldrig spela fotboll på riktigt eller se en match. Det är så dödstrist och ångestframkallande. Kul för alla andra som gillar det, bara jag slipper.

Befriad

Viggo tyckte inte att det var läskigt när sköterskan sågade upp gipset. Efteråt såg armen ut så här. Den luktade för övrigt inte illa alls efter två veckors gips.

Doktorn undersökte och det såg bra ut. Viggo ska ta det litet försiktigt i tre-fyra veckor så han inte ramlar på armen igen. Inte springa och hoppa och så. Haha. Säg det till en sexåring.

Gipset fick han med sig hem.

I väntan på bussen och på att ta bort gipset

I morse var det dags att åka till Akademiska och ta bort Viggos gips. Äntligen!