Semlor

Ja, eftersom jag inte har någon tid har jag bakat semlor och lagt i frysen. Visst duger det bra med köpesemlor, men grejen är att Viggo inte gillar kladd, och grädde är kladdigt. Jag frågade Viggo om han ville ha grädde och mandelmassa i sin semla, för man vet ju aldrig, men han ville mycket riktigt bara ha en slät bulle. Klara däremot har inget emot kladd. Och vi var verkligen välförtjänta av semlor efter snöskottning i kylan.

När vår himmel är färglös, oföränderligt grå

Alla dessa gråa februaridagar. Många tycker att det är så tungt i december för att det bara är mörkt, mörkt. Men då finns det i alla fall förtröstan. Det är mysigt med advent och allt julstök och man kan tända ljus och dricka glögg. Visst blir det ljusare och ljusare efter jul, men vintern går ju bara på och tar aldrig slut. Det är tröstlöst. Men Lydia håller i alla fall med mig. Alltsomoftast får jag en Veronica Maggio-låt i mitt huvud – Ballad om vintern.

Jag minns allt som vackert och färggrant
Jag minns hur vi brukade le
Men löven föll ner, elementen slogs på
Himmlen blev färglös, oföränderligt grå

Jag har aldrig haft kul någon vinter
Sen jag var tolv, tretton år
Men man kan ju förstå, hur det blir så
När vår himmel är färglös, oföränderligt grå

Visst det finns stunder som skiner
Ibland kan det kännas ok
Men det blir i bästa fall, som på super8band
Där himlen är färglös, oföränderligt grå

Oföränderligt grå

Precis så känns det. Men jag måste säga att jag är litet besviken över att det inte är Veronica Maggio själv som skriver sin musik och text. Det är ju Stefan Gräslund som gör precis allt utom att sjunga. Han har skrivit låtarna, producerat och spelar typ alla instrument. Det känns som en singer-songwriter, men så är det inte hennes egna låtar.

Frukt är godis

Frukt är godis är ju som bekant en av barndomens lögner, men igår slank jag in på Weibulls på Sveavägen innan jag tog tåget hem, och de har butiken full av sticklingar. De är små, små, och kostar nästan ingenting. Man vill bara plocka på sig, precis som smågodis. Titta, en sån och en sån och en sån. När jag var liten kunde man gå till Tobiks, som vi kallade tobaksaffären på Torbjörns Torg, och köpa smågodis för en krona, och det blev massor. Nej, jag levde inte på stenåldern, men på 70-talet. Då kostade smågodiset 5 eller 10 öre styck, och då köpte man aldrig sådana mängder som folk gör nu för tiden när man får plocka själv. Då blev man expedierad, och antingen stod man och pekade vilka godisar man ville ha, eller så sa man att man ville ha sött och salt och surt för en krona. På Weibulls kan man köpa massa sticklingar för en hundring. Det är ungefär samma lika. Hängde ni med?

Jag köpte ovanliga sorter av doftpelargoner och rosenknoppspelargoner. Det var trevligt att stå och plantera om dem igår kväll och få jord under naglarna. Jag längtar tills snön smälter och jag får jobba i trädgården. Skotta snö är inte trädgårdsarbete. Det är bara skotta snö.

Pussel

Nu har jag inte bloggat på mer än en vecka. Det är ju så mycket att göra hela tiden. Mycket på jobbet och förra veckan var jag på möten tre kvällar. Jag som håller på att avsäga mig så många ideella uppdrag som möjligt för att jag inte har tid och inte tycker att det funkar att vara borta på vardagkvällarna. Ett av mötena var i och för sig föräldramöte på dagis. Så var det jubileumskommittén inför nya Arkens 50-årsjubileum, och så kongressbestyrelse. Där bokade vi in mötesdatum för resten av våren, och gissa vad, jo längre fram i vår ska vi ha mötena varannan vecka.

Natten mellan söndag och måndag satt jag uppe och jobbade till halvtre på natten, och sen kunde jag inte somna. Inte heller kunde jag sova på tåget nästa morgon, satt sedan på ett möte angående Skansen på förmiddagen och var trött, trött, åkte hem med tåget utan att kunna somna, och fortsatte jobba hemma trött, trött, trött.

Att jag ständigt har en så pressad arbetssituation både på jobbet och med mina ideella uppdrag gör att jag har konstant dåligt samvete och har svårt att koppla av. Jag menar, när jag inte ens hinner göra allt som har deadlines på jobbet och inte hinner sköta mina ideella uppdrag, får jag verkligen titta på sista avsnittet av Vita huset en sen fredagkväll eller blogga en stund? Jag skulle ju hinna svara på några mejl eller skriva den där texten som jag borde.

Det enda som jag inte har dåligt samvete för är när jag är med mina barn. Det gills liksom. Inte att titta på Gilmore Girls. Det har jag gjort ikväll, samtidigt som jag har jobbat litet.

Jag vill ha oceaner av tid, och så vill jag sitta i lugn och ro och lägga ett pussel med massor av bitar samtidigt som jag lyssnar på P1. Men även om jag hade tiden får det nog vänta några år. Det finns inget hemligt barnfritt rum här hemma där mitt pussel skulle få vara ifred från klåfingriga Klara och Viggo.