Minska alkovåldet anno 1928

Apropå en aktuell kampanj:

Spriten medskyldig i nära hälften av förbrytelser.

72 procent grova brott stå på rusets konto.

Same same but different.

Hej Anton

Nu är vi på Vapiano. Du är inte här ju.

Prickigkorvmackor och vitsippor

Det var så härligt väder och jag hade bara suttit inne hela dagen och jobbat, så jag packade picknickhinken och tog med när jag skulle hämta på dagis. Istället för att cykla hem cyklade vi till Stabbyskogen. Vi klättrade i träd och plockade blommor. Blåsippor, gulsippor, vitsippor och gullvivor. Jag blir så glad av att plocka blommor. Och så åt vi middag på en klippa i solen. Prickigkorvmackor till Viggo och Klara och smörgåsar med chèvre och flatrökt skinka till mig. Körsbärstomater, fina små päron och så bullar förstås. Helt underbart.

Det sitter en tiger i tekannan

Ofta, ofta vill Klara att jag ska läsa Det sitter en tiger i tekannan för henne. Det har jag verkligen ingenting emot. Den har varit en favorit sedan jag var liten. Jag lovade Mikkis att blogga mer om den när hon blev förtjust i titeln. Det är också litet roligt att Klaras tiger ser precis ut som tigern i boken.

Boken är utgiven i engelskt original 1967 med underfundig text av Betty Yurdin och underbara illustrationer av William Pène du Bois. Den handlar om en familj som har en fantastiskt stor tekanna, faktiskt så stor att det får plats en tiger i den. En dag sitter den där tigern bara där i kannan när de ska dricka eftermiddagste. Och en efter en i den stora familjen försöker med olika medel få ut tigern ur tekannan. De resonerar förståndigt, läxar upp och hotar med våld och stora brandsprutan. Men tigern sitter där den sitter i tekannan, och bryr sig inte ett dyft om familjens behov av eftermiddagste.

Till sist kommer minsta syster Bisse hem från ett kalas, och hon har en annan ansats. Hon är snäll och vänlig och frågar tigern om han inte vill komma ut och dricka te med dem, för de skulle bli så glada då. Och då gör tigern det såklart.

Lunch på Kadettgatan

Hemmajobbardag igen, och jag gjorde en svartvinbärssmoothie till lunch. Den har så fin färg.

Godnatt Klara fina

Klaras säng klockan kvart över åtta ikväll. Hon ville leka och busa och inte alls sova, fast jag sa mitt vanliga Godnatt Klara fina, jag älskar dig. Då brukar det funka att själv somna, och det gjorde ju jag. Nu är jag pigg.

Ritlandet

Lever vidare

Min farbror Stor-Matti som dog i höstas hade en stor samling hibiskusar, många stora som träd. Jag tog hand om en som jag beskar hårt. Inte har jag plats för några träd på golvet inomhus. Jag var litet rädd att den skulle dö, men se så fin den har blivit. Och hibiskusen påminner mig om Stor-Matti på ett fint sätt. Jag blir glad för att den lever vidare hos mig även om jag är ledsen för att han inte finns längre.

Måndag morgon, same old

Satt uppe och jobbade sent. Skrev såklart. Tryckte på snoozeknappen minst fem gånger i morse. Glömde frukost, så jag köpte. Det fanns earl grey. Det var ju bra. Lyssnar på Cat Power och tänker på alla trötta småbarnsföräldrar och alla andra trötta som går på perrongen på väg till tåget varje dag. Hej och hå till gruvan ska vi gå.

Imorgon är det sommar

säger Klara. Då ska vi dricka saft med sugrör.

Bitterfittan på Uppsala stadsteater

Foto: Klara G

I fredags var jag och Jenny på Uppsala stadsteater och såg Bitterfittan. Jag hade funderat en del på hur boken skulle gestalta sig som enmansföreställning på 1 timme och 20 minuter.

Enmansföreställning tror jag var helt rätt, men jag tror att man krånglade till det genom röstförvrängningar och andra ljudeffekter när Anna Lyons skulle vara andra personer än Sara. Jag störde mig oerhört mycket på det. Man hade förstått ändå att det var Johan eller psykologen eller någon annan, och det blev mest effektsökeri för att lätta upp och vinna skratt. Och man måste inte skratta åt allt. Framför allt måste man inte skratta åt våldtäkt. Det hade faktiskt varit bättre om Anna Lyons hade stått rätt upp och ner och berättat hela berättelsen. Den hade burit för det och fungerat bättre så.

Naturligtvis måste man skala bort mycket från boken för en så kort föreställning. Att de valde att helt ta bort tonåren och studenttiden var nog ett riktigt val, hellre än att hyvla bort litet här och där. Det funkade ändå. Fast jag undrar ju om man hänger med om man inte har läst boken. Å andra sidan gissar jag att alla som ser föreställningen har läst boken.

Inte så förvånande notering om publiken. Kvinnor från övre tonår till yngre pensionärer. Kanske fem män totalt räknade jag till, och då gick de tillsammans med en kvinna. Inga killgäng direkt. Förutsägbart om just den här föreställningen, men också ganska typiskt för teaterpubliken generellt. Kulturtanter i alla åldrar.

Här lärde jag mig cykla

På den här cykel- och gångvägen lärde jag mig cykla. Jag har ett väldigt tydligt minne av att pappa hade tagit bort stödhjulen, och hur han sprang bakom och höll i. Fast det gjorde han ju inte, för han hade släppt och jag kunde alldeles själv. Det gick jättebra tills jag upptäckte att han inte höll i. Då föll jag mot asfalten för att jag trodde att jag inte kunde.

I det vita huset som syns närmast växte jag upp, i lägenheten på bottenvåningen mot cykelvägen till. Där flyttade mina föräldrar in när det var nybyggt 1966 tror jag, och där bor de fortfarande. Jag och min lillebror Matti bodde i barnkammaren, som var det fönstret längst ner hitåt bakom syrenbuskarna, intill balkongen. När min storasyster Anna flyttade hemifrån, när jag var nio år tror jag, fick jag överta hennes rum med fönster mot cykelvägen.

Vindhemsgatan 16

På vägen hem från Vasaparken gick vi längs Vindhemsgatan, och jag visade Viggo och Klara var jag bodde när jag flyttade hemifrån. Fina huset ritat av Gunnar Leche på Vindhemsgatan 16.

Där bodde jag ett år hösten 1988 och våren 1989 med Elisabeth Gräslund, Malin Vessby och Eva Gregefalk. Vi hade gått i samma klass på humanistisk linje på Katte, och precis tagit studenten. Hyrde i andra hand och hade ett kollektiv som vi kallade för feminist-humanisterna, eller om det möjligen var omvänd ordning.

När jag går förbi utanför och ser fasaden tänker jag särskilt på hur vi på senvåren brukade sitta i ett öppet fönster i mitt rum med benen utdinglande genom fönstret och äta frukost.

Om jag inte missminner mig var mina fönster de två som man ser längst till vänster på mittenvåningen. Elisabeth bodde också åt det hållet, och Malins och Evas rum hade utsikt över gården.

Utanför Upplandsmuseet

Varje gång jag ser den här affischen blir jag så glad och varm i hjärtat. Den föreställer min fina kompis Maria Leijonhielm. I eftermiddags gick jag och barnen förbi Upplandsmuseet på väg till Vasaparken, och då hängde affischen där.

Anledningen att Maria finns på affischen är att hennes mamma Helena jobbade på Upplandsmuseet och gjorde den här utställningen, och Helena hade ett studentfoto av Maria på sin arbetsplats som passade så bra att utgå ifrån.

Bullar i Vasaparken

Två våryra i rektorsvillans trädgård

Små små frön

Nybakt bröd var jag sugen på i förmiddags. Viggo och Klara ville ut i trädgården och leka, så jag släppte ut dem, och så gjorde jag en deg som fick stå och jäsa medan jag var ute och tvättade fönstren. 40 minuter tog det att tvätta alla fönstren på utsidan, med litet avbrott för att kolla vad barnen ritade med gatkritorna och prat med grannar som gick förbi.

Viggo tyckte att det var jättegott med flingsaltet och alla frön i och på brödet. Linfrön, solrosfrön, sesamfrön och blå vallmofrön.

Nu ska jag se om vi kan komma iväg en sväng på stan och till Vasaparken och leka. Det är nästan sol nu.

Från min trädgård

Plastjesus undrar varför inte han fick följa med

Lydia är på någon ledarkonferens med sin kyrka idag. Plastjesus undrar varför inte han fick följa med. Han är väl ledare, typ? Han ställer sig litet frågande inför det här.

Lunchdejt med datorn

Ingen Lydia här idag, och jag är stressad och har mycket att göra, så det blev sushi framför datorn. Satt och jobbade till ett i natt. Hoppas jag inte är för trött ikväll. Då ska jag och Jenny gå på Uppsala stadsteater och se Bitterfittan. Det har varit en ljuspunkt sedan jag bokade biljetterna i februari. Det blir intressant att se hur de har bearbetat boken.