Lydia har dragit till Berlin så jag hänger med plastjesus

Kanske har ni bekymrat er för plastjesus eftersom jag inte bloggat något om den lille stele och tystlåtne mannen av plast på länge. Men lugn, han är inte ensam. Lydia har jobbat nästan hela sommaren när vi andra har haft semester, och nu när hon är i Berlin håller jag ett vakande öga över honom.

Frukt är inte godis

men kolla vad gott ändå. Och snyggt. Bigarråer och aprikoser lyser upp fredagseftermiddagen på jobbet.

Man kan inte fika nog mycket

Av en slump ramlade jag över cafekartan.se när jag googlade efter ett konditori i Uppsala. Den är under konstruktion och ska snart lanseras, men man kan faktiskt komma in på den och söka på den bakvägen. Kolla här och testa att söka på något kafé eller en plats. Smart att man kan få upp alla kaféer i närheten till exempel. Det är ju samma upplägg och skapare som till exempel sushikartan och badkartan. Badkartan har jag använt mig av, men jag tror nog att kommer använda den här ännu mer. Man kan inte fika nog mycket.

På jobbet, prickig och trött

Bara ett par dagar efter semestern konstaterar jag att det går snabbt att känna sig trött igen. Jag var faktiskt utvilad efter fem veckors semester. Men det är svårt att gå och lägga sig i tid, och känns oerhört motigt att gå upp på morgnarna. Jag älskar ju att vara uppe på nätterna och är ingen morgonmänniska. Det är bara barnen och jobbet som gör att jag måste gå upp. Tråkigt, tråkigt. Kom ihåg att sova tillräckligt, nurå.

Dagens kopp: Pi (ett designmysterium)

Faktum är att jag har farit med osanning här på bloggen. I ett inlägg för länge sedan påstod jag i förbifarten att kaffekoppen Pi från Rörstrand är formgiven av Stig Lindberg, och det är den verkligen inte. Jag vet faktiskt inte hur jag tänkte. Jag tror att jag blandade ihop den med Blå husar från Gustavsberg, där ju Stig Lindberg var verksam, eftersom båda kopparna har ett litet flytande blått abstrakt mönster och båda är väldigt raka och sakliga i formen. Mina föräldrar har Blå husar i lägenheten i Uppsala och Pi i sommarstugan i Öregrund.

När jag tänkte att jag skulle blogga om Pi, och upptäckte att den inte alls var från Gustavsberg, utan Rörstrand, påbörjade jag ett detektivarbete för att ta reda på vem som var formgivare. I boken om Rörstrandsporslin, Iris, Vineta och Gröna Anna av Bo Lagercrantz fanns den inte med alls. Idogt letande på nätet gav bara en träff som angav formgivare. På http://www.svenskt-porslin.net/rorstrand/ror-pi.htm påstås Pi vara formgiven av Inger Persson, och det är ju möjligt. Det är troligt att koppen är formgiven sent 60-tal, både med tanke på form och dekor och eftersom mina föräldrar köpte servisen när de hade köpt sommarstugan, och det gjorde de 1969. Då var Inger Persson verksam vid Rörstrand. Men jag känner mig ändå osäker eftersom det är enda källan, och jag skulle inte säga att den är tillförlitlig.

Alltså mejlade jag Rörstrands museum och frågade om de hade någon uppgift. Men tyvärr, det hade de inte. Så här svarade de:

Hej och tack för din förfrågan. Tyvärr finns det inte mycket information vi kan bidra med heller. Detta är mycket vanligt just vid den aktuella tiden. På 1960-talet lanserades hundratals serviser varje år och många många hamnade aldrig i några register av endera anledningen. Pi är dessvärre en av dessa. Jag vet inte varifrån uppgiften om att det skulle vara Inger Persson som är upphovskvinna kommer ifrån. Kanske stämmer det, kanske inte. Vi kan varken bekräfta eller dementera.

Du får glädja dig åt att i alla fall ha ett namn på din servis. Det är långtifrån alla som kan få reda på det.

Troligen skulle det gå att få fram uppgiften, men det skulle kräva mycket efterforskningar i Rörstrands arkiv. Men det får nån annan göra. Jag har i alla fall försökt lösa ett designmysterium.

Tillbaka på Delikatessingen

Vi äter vår vanliga lunchglass i espressokopp. Jag tog vit choklad-knäck.

Om kvinnors och mäns kroppar i konsten

En tanke som jag har funderat på i flera månader nu och blivit påmind om i olika sammanhang poppade återigen upp i mitt huvud på Walemarsudde igår. Vi såg också jubileumsutställningen med ett urval av museets samling av måleri.

Eftersom Prins Eugen samlade framför allt på samtida svenskt måleri är det mycket tidigt 1900-tal. Till exempel några målningar av Eugène Jansson. Hans målning Atleter från 1912 är ett exempel på det jag funderar kring. På målningen håller en naken man på att gymnastisera. En annan naken man står och tittar på.

Det är ganska vanligt i konst från det tidiga 1900-talet att se den här typen av motiv, både i skulpturer och måleri. Nakna män som företrädesvis gymnastiserar, gärna ihop eller studerande varandra. Det hör ihop med den strömning av intresse för friluftsliv och naturism som låg i tiden. Och jag för min del får homoerotiska assocciationer av det. Så tänker jag på det motiv som är så mycket vanligare genom konsthistorien. Nakna kvinnor. Ofta passiva. Men jag får inte alls alltid erotiska assocciationer av nakna kvinnor i konsten. Jag tänker på att det i båda fallen oftast är män som är konstnärerna. Män som betraktar och skildrar nakna kroppar. Vi är så vana vid nakna kvinnokroppar i konsten, så dem reflekterar vi inte över. Det är bara nakna kvinnor som ligger i en säng, sitter i en soffa eller kanske badar. Bara vackra kroppar som det är självklart att avbilda. Men om det är nakna män lägger jag in en mycket starkare sexuell underton i konstverket. Och så detta ständiga gymnasitiserande, som att det är något som behövs för att rättfärdiga att skildra en naken manskropp.

Men man vill ju känna också

Jo, utställningen om Signe Persson-Melin på Waldemarsudde, jag skulle ju återkomma till den.

Naturligtvis var den fin. Intressant. Särskilt när de hade ställt upp massor av varianter av ett föremål så att man kunde se hur hon hade testat sig fram. Tekannor med samma form, men med olika relieftryck. Eller en variation i locket eller handtaget eller glasyren. Men ett problem här blir att man vill ju känna på föremålen. Testa hur kannan går att hälla ur, känna om handtaget är skönt att hålla i, pröva om godset i koppen är skönt att föra till läpparna.

Det är litet av en besvikelse, faktiskt. Hämmande i upplevelsen och en avsaknad av en högst väsentlig dimension i keramisk formgivning som inte bara är konst, utan samtidigt bruksföremål.

Första dagen

Så var det vardag igen. Som om semestern inte också var en vardag, men en annan vardag när jag gled runt i nattlinne på altanen halva eller för all del hela förmiddagen.

Svårt att komma ihåg hur man gjorde när jag skulle göra mig i ordning på morgonen och komma iväg med barnen. Dessutom nya rutiner. Klara började på ny avdelning på dagis, Oden. Storbarnsavdelning. Vi lämnade henne först och Viggo fick heja på gamla personalen och yngre kompisar.

Sedan cyklade Viggo och jag vidare till fritids på Domarringen, min gamla skola och nu Viggos. Det gick fint. Vi kollade runt och Viggo fick välja hylla för att ha sina kläder. Inga barn som han kände hade börjat än, men han satte igång att leka och jag stannade en stund för att kolla läget. Ville inte stressa. När jag skulle gå var han helt inne i leken. Hej då. Ses i eftermiddag.

För säkerhets skull satt jag hemma och jobbade idag så att jag snabbt skulle kunna komma till skolan om det inte funkade. Men det var lugnt. Skönt att sitta hemma och komma igång, gå igenom kalendern och kommande arbetsuppgifter och planera. Chattade litet med Lydia också, så det var som en virtuell testund på hennes rum.

Hämtade Klara först. Det hade varit toppen. Hennes bästisar var ju på dagis, och de har också bytt till storbarnsavdelningen på Oden. Så gick vi ut från dagis och hon fick sitta i barnsadeln. Började cykla iväg över idrottsplanen, och så plötsligt öppnade sig himlen och regnet öste ner. Jag hade inga regnkläder och Klaras galonkläder var kvar på dagis. Hon fick sitta i cykelkärran i stället i skydd för regnet. Jag blev rätt blöt kan man säga.

På fritids hade Viggo fått en ny kompis och haft jättekul. Varit ute och lekt och byggt koja och spelat basket. Konstigt tyckte Viggo, men refererade ingående om reglerna. Varit till matan och ätit. Det hade gått bra. Köttbullar. Och det är ju på den här skolan som de lagar maten till Klaras dagis, förklarade Viggo. Jag tycker det verkar finfint. Personalen verkar vara väldigt bra och lokalerna och skolgården och den omkringliggande naturen är ju toppen. Tänk att Viggo bygger koja på exakt samma ställe som jag brukade göra när jag gick i lågstadiet.

Bra avslutning på semestern

Nu är det inte många timmar kvar tills vardagen börjar igen, men idag var en bra avslutning på semestern.

Den tillbringades i Stockholm med Jenny och Maria och så bebis-Arvid (aka Mugge) förstås. Först litet rask shopping med ganska bra resultat, sedan lunch på Kulturhusets tak. Det är faktiskt ett ruskigt bra ställe att gå till om man gillar schyst betong, och det gör ju jag. En gömd oas. Hur snyggt som helst, och snygg utsikt över hötorgsskraporna. Ja, de är snygga.

Därefter besökte vi Waldemarsudde och såg både Signe Persson-Melin-utställningen och jubileumsutställningen med måleri. Jag ska blogga separat om det, för jag har många tankar. Men kanske inte i natt. Ni får vänta.

Och så avslutade vi med fika på Blå porten. Bra som alltid. Det här var min middag. Jag tänkte om jag skulle ta en macka och nåt sött, men så tänkte jag så här istället. Sött och sött. Mycket bra. (Säg inget till Viggo och Klara.)

Dagens street art

På Djurgården, på väg från Waldemarsudde till Blå porten.

Du vet att bolibompa ligger i Stockholm

I vardagsrummet i förmiddags när jag höll på att göra mig i ordning för att åka till Stockholm.

Jag: Det ser ut som att det ska bli fint väder i Uppsala men regn i Stockholm.

Viggo: Mamma, du vet att bolibompa ligger i Stockholm, och där ser det ut som att det regnar nu på TV.

Jag hade inte hjärta att säga att många av programmen i Bolibompa inte alls är inspelade i Stockholm, inte ens i Sverige.

God morgon sömntutor och sötnosar

Här har varit en lugn morgon. Klara vaknade strax före åtta och kröp upp hos mig i sängen och sa att hon ville ha välling. Jag gick upp, gjorde välling och kom tillbaks för att konstatera att hon hade somnat om. Men jag var ju vaken, så jag gick upp i min ensamhet medan alla andra sov. Gjorde litet te, hängde litet tvätt, smakade på brödet som jag bakade igår kväll.

Nu är barnen vakna och det är allt annat än frid och ro. Klara kör med radiostyrda traktorn som låter väääldigt mycket, kan man säga. Men jag tappar inte fattningen, utan ler inåt, som en kursare till mig sa en gång när vi läste idé- och lärdomshistoria.

Igår kom vi hem till Kadettgatan, packade upp, tvättade massor och sånt. Och så lagade jag en väldigt god middagssallad med ruccola, marinerade gröna linser, kokta rödbetor, kvibille gräddädelost och knaperstekt bacon. Nej, barnen åt inte. De fick pasta och bacon.

Nu ska jag sätta fart och duscha och göra mig i ordning så jag kan åka till Stockholm med Maria H och Jenny. Vi ska gå på Waldemarsudde och se Signe Persson-Melin-utställningen och fika på nåt trevligt ställe. Men innan det ska jag shoppa litet.

Nu ska vi snart åka hem från Öregrund

Då ser himlen ut så här. Strålande solsken.

Småkakor på Floras trädgård

I eftermiddags var vi och fikade på Floras trädgård. Floras trädgård är ett fint namn, men jag tyckte nog ännu mer om när det hette Pensionat Västerport. Det var ju inget vidare väder, så vi satt inne. Vi åt småkakor och Klara hittade på en saga som hon berättade. Tyvärr är filmen på fel ledd. Glömde att man inte kan filma så. Sorry.

Efteråt ville Klara kolla runt i trädgården. Fina trädgårdsstolar!

Flickan som limmade ihop läpparna

Nyss såg Klara litet bekymrad ut. Hon hade limmat med limstift på sina läppar. Skulle bara testa litet vad som hände. Men det gick bra. Det gick bort.

Här kan ni höra om en annan flicka som limmade ihop läpparna för att aldrig behöva prata igen.

Dagens kopp: med bruna fåglarna

Eftersom Malin var här och vi pratade om den ultimata koppen och hon valde den här av nostalgiska skäl när vi skulle dricka te, inte för att den på något vis förkroppsligar den ultimata koppen, får det väl bli den. Jag köpte den här ute i Öregrund på Storms när jag var liten åt min mamma i morsdagspresent, eller om det var till födelsedagen. Det måste ha varit sent 70-tal, och den andas verkligen sent 70-tal. Min barndom.

För övrigt hade Malin ett och annat att säga om den ultimata koppen. Och hon vet vad hon talar om. Folk säger att de kan dreja när de har gått en kvällskurs i keramik, men det kan de inte säger Malin. Det tar minst tio år att lära sig dreja. Malin har gått på Capellagården och på Konstfacks keramik- och glaslinje.

Men det finns annat än den fulländade formen som kan ligga till grund för ett val.

Ännu en regnig dag

Jo, visst kom regnet tillbaka idag. När jag gick uppför trädgårdsgången efter att ha duschat i tvättstugan kände jag dropparna, och räddade den nästan torra tvätten som hängde på klädstrecken mellan krikonträden.

Så bakade jag kaffekakor medan Viggo och Klara målade med vattenfärger vid köksbordet, och så äntligen hörde jag Malins röst i farstun. Malin och snart-inte-bebis-längre-Svante kom och hälsade på.

Och vi gick en tur i trädgården och ut på ängen och upp i skogen, och så åt vi lunch som min pappa hade lagat. Vi drack te och åt kakor och talade om koppar och annat. Vi tog på oss och barnen alla regnkläderna och gick en promenad genom ett regnigt Öregrund, och vi tog en tur till lekparken invid Klockstapeln. Vi slank in på Konsum och handlade tre liter mjölk, för mjölken tar ju alltid slut, och en citron, för den ville Klara så gärna ha, och Malin tyckte att Viggo och Klara passade så fint in på Konsum med sina gröna galonkläder. Och vi gick hem till Håkanssonsgatan igen, och Malin sa hejdå till mina föräldrar och jag följde henne och Svante till bilen och vinkade av dem.

Vad mera? Jag tog en tur och köpte en finfin golvlampa i teak från 50-talet som jag såg i en butik häromdagen. Vi åt middag och Viggo ömsom skrattade åt och ömsom protesterade mot min pappas ordvrängerier och skämt. Och jag drack te och låg och bläddrade i en kokbok från Saltå kvarn. Barnen somnade på olika sätt. Fast för ett tag sedan vaknade Klara och kom tassande genom korridoren in till mig. Fick krypa ner i min säng och somna om. Så nu blir det så där trångt inatt igen. Som i en sardinburk. Eller lättrökt brisling i finaste tomatsås kanske.

Utanför fönstret ser jag gårdsplanen och syrenhäcken. Det är tätt augustimörker och i stormhattarna som liksom häver sig ut från rabatten invid husväggen, och som inte riktigt slagit ut ännu, blänker vattendropparna.

När jag känner igen varje steg

Här ute är jag öregrundsflicka. När jag springer över stigen, genom ängen, ut i skogen, över klippor, berg och hällar med Viggo och Klara kan jag nästan blunda, för jag vet precis hur jag ska sätta fötterna för att ta mig fram. Här sprang jag också när jag var liten. Känner till alla genvägar, alla trädgårdens och skogens rum och kan bästa sättet att klättra uppför berget. Var man ska kliva för att inte halka på den regnvåta stenen. Minnet finns lagrat i min kropp.

Dagens kopp: Maxim

Den här sortens kaffekoppar gör att jag önskar att jag tyckte om kaffe. Men det gör jag inte. Kaffe är gott i glass och bakverk och desserter, men hur jag än försöker är kaffe inte gott att dricka. Men om jag drack kaffe så skulle jag dricka ur såna här koppar. Så trevligt.

Det finns en enda kopp av Maxim från Gustavsberg här i Öregrund. Eller här hos mamma och pappa, alltså. Säkert finns de i stugor litet varstans. Modellen i benporslin heter SG-1 och är formgiven 1955. Dekoren är ritad av Bibi Breger 1956. Det är koppartryck i svart under glasyren. Den fanns även med rött tryck.

Förresten ska man alltid titta i botten på porslin. Ofta får man en överraskning för att det finns något extra i utförandet av stämpeln. Som bladen som omringar den här. Är det inte underbart?

Så vackert med det grafiska mönstet i svart på vitt. Och till Maxim passar gräddsnipan i serien Salix så fint. Olika bladmönster med ett väldigt grafiskt uttryck. Salix är också från Gustavsberg, ritad av Stig Lindberg 1954. Också den i svart eller rött koppartryck under glasyren.

Jag tror att farmor hade de här kaffekopparna, men med rött tryck, i skåpet med skjutluckor ovanför diskbänken i köket i Juniskär. Men jag är inte säker. Var de finns nu har jag ingen aning om. Hoppas de finns hos någon som uppskattar dem.