Cat Power!

Kobolt och Amanda

Har just ätit middag i en lägenhet i gamla stan, och nu ska vi äta glass. Koppen heter Kobolt från Gustavsberg och fatet Amanda från Rörstrand. Tror att Kobolt är formgiven av Karin Björquist. Får kolla sen. Mjölkkannan är finast. Snart ska vi på Berns och se Cat Power.

Uppdatering: Visst var det Karin Björquist. Kobolt tillverkades 1958-1972. Rätt ovanlig form för att vara 50-tal. Jag hade gissat på några år senare. Anmärkningsvärt är också hur mycket formen påminner om S-modellen från Arabia, mest känd i form av Ruska av Ulla Procopé, men den finns även med fler dekorer. S-modellen började tillverkas 1961, bara några år efter Kobolt.

Amanda är ritad av Christina Campbell, en flintgodsservis tillverkad 1968-1977.

Mota bort känslan

När jag har sådana här dagar med dåligt humör är det bästa faktiskt om jag får vara ifred och jobba med något väldigt praktiskt. Då kan den där hopplöshetskänslan motas bort och vändas till att jag i alla fall får något gjort. Jag blir liksom manisk faktiskt. Så jag satte igång att storstäda kylskåpet. Noggrant granska datumstämpeln på burkar och slänga sånt som gått ut. Skönt att slänga! Ta ut alla hyllplan och andra lösa delar och diska noga. Skrubba rent alla ytor. Skölja av alla burkar och flaskor som skulle vara kvar. Med två barn som gärna plockar fram saker själva ur kylen blir det en del mjölkspill och kladd. Och det är inte alltid man är där och ser och torkar av när det rinner ner på annat.

Nu är det ganska tomt i kylen för att vara vårt kylskåp. Dels är vi ju en barnfamilj som måste veckohandla för att få vardagen att fungera, och då blir det i vanliga fall rätt proppat med mat. Dessutom är vi ganska matlagningsintresserade, och då blir det mycket ingredienser som man har hemma som stapelvaror. Inget tomt ekande kylskåp hemma hos oss. Men nu när det är utrensat och vi dessutom har semester och inte måste tänka massa dagar framåt och ha buffert ser det ut så här.

Medan jag höll på med kylskåpsprojektet åkte Bo och köpte nya golvlister av trä till vardagsrummet – två gånger. Han köpte fel dimension första gången. Till kvällen var de uppsatta, och jag satte igång att städa ur och bära in allting igen. Det är inte riktigt klart än. Böckerna måste upp i bokhyllorna och gardinstängerna skruvas upp. Bilder kommer när allt är klart. Under tiden får ni en bild på Klara som tröttnade på att vänta på sin maniska mamma och gick och lade sig i soffan och somnade. Sådär självsäkert med händerna bakom huvudet sover hon ofta. Jag ser det som ett trygghetstecken.

Det kan gott regna idag

Jag målar jag.

114 skruvar om ni vill veta

Mitt ommålningsprojekt av vardagsrummet går framåt, men det tar lång tid. Värst var förstås all förberedelse. Det tar alltid längre tid än man tror. Plocka ihop allting och tömma rummet. Dessutom fick jag släpa alla möbler ensam, eftersom resten av familjen var i Sollefteå. Det var ganska jobbigt att bära bokhyllorna till Klaras rum.

Fast soffan, fåtöljen, stereon, teven och högtalarna står kvar i mitten av vardagsrummet, övertäckta med plast. Jag får vibbar av vardagsrummet hos Frans föräldrar i The Nanny. De hade plastövertäckta soffor jämt för att skydda dem. Och Georges bisarra föräldrar i Seinfeld också, visst hade de?

Sedan allt arbete med att sätta maskeringstejp på alla lister och att ta bort de hemska golvlisterna av plast. Det var många skruvar att skruva loss. 114 skruvar om ni vill veta. Jag har räknat. Inte för att det har något värde, men bara för att ni ska få veta. Inne i listerna fanns avklippta kablar. Som tur var var de avklippta i två ändar, så de var inte strömförande.

Här kan man se att det blir ganska stor skillnad med vita väggar istället för vävtapeten.

Det behövs många lager för att täcka. Vävtapeten suger upp så mycket färg, så efter första lagret är det väldigt flammigt.

Bästa måleriverktyget är den här lilla rollern, som jag tror är till för att måla bakom element. Det är den bra för, men även att måla på smala ytor där stora rollern inte kommer åt, till exempel ovanför fönster. Dessutom stänker den inte som stora rollern gör. Ännu en anledning att välja den ovanför fönstren.

Men det är kul att måla. Det ger så påtagligt resultat.

Skönt att de var borta och skönt att de är hemma

I eftermiddags kom familjen hem igen. Jag stod och målade i vardagsrummet när jag hörde bilen rulla in på garageuppfarten. Slet av mig plasthanskarna och sprang ut för att möta barnen. En nyvaken Klara kom stapplande runt knuten, men sken upp som en sol när hon såg mig. Hon nästan välte mig när jag satte mig på huk i gräset för att krama henne. Viggo kom också och vi kramades alla tre.

Senare när jag fortsatte att måla satt Klara i korgstolen på altanen och höll mig sällskap. Vi tittade på varann gång på gång. Bytte leenden. Hon är så rolig när hon frågar och resonerar om allting.

Viggo kom också och kollade läget då och då. Frågade hur arbetet fortskred.

Eftersom jag har fyllt barnens rum med bokhyllor och böcker från vardagsrummet medan jag målar om får vi sova allihop i dubbelsängen. Tur att den är 210 cm bred.

Så här ser det ut i Viggos rum. Det går inte att ta sig in.

Vi hade så mysigt när vi låg och läste ett nytt kapitel i Farlig midsommar.

Men även om det är härligt att de är hemma igen, och jag så klart har längtat efter barnen, så har det varit oerhört skönt att få den här veckan när jag har fått sova ostört och rå mig själv. Det behövde jag faktiskt.

En gris som säljer varmkorv

Alltså, jag har inget emot att äta kött, varken från kossor, grisar eller gulliga lamm. Kött är gott. Men när Helmer och jag läste en Richard Scarry-bok ikväll tyckte jag att det var litet sjukt med grisen som säljer varmkorv. Jag ifrågasätter inte noshörningar som kör lyftkran, flodhästar som är skolfröknar eller daggmaskar som kör moped, men grisar som är korvgubbar är konstigt. Jättekonsigt.

Linnea eller Mugge Bigge?

Ikväll blev jag bjuden på middag hos Magnus och Maria, och fick träffa Helmers lillebror som föddes 25 juni. De har inte riktigt bestämt sig för namn ännu. Jag vet vilka de seriösa alternativen är, men dem avslöjar jag inte. Däremot kan jag berätta vilka namn som Helmer föreslår att lillebror ska heta. Linnea eller Mugge Bigge. I så fall röstar jag på Mugge Bigge. Det är roligare, och dessutom heter Viggos docka redan Linnea, så det namnet är upptaget. Men Klara tycker att Helmers syskon ska heta Varmkorv, vilket ju är ungefär lika bisarrt som när Viggo föreslog att Klara skulle heta Pizzasallad när hon låg i min mage.

Mugge Bigge var i alla fall ett coolt barn, som låg nöjd och belåten i min famn stora delar av kvällen och somnade tryggt på min arm. Och Helmer med änglalockarna tycker mycket om sitt syskon.

Strax semester

Nu så. Klockan är sex och jag ska strax gå från jobbet och börja fem veckors semester. Jag har aldrig haft så många veckor sammanhängande förut.

Idag har jag skrivit klart en massa texter till Vit jul. Det är sånt man kan göra mitt i sommaren. Jag har också fixat grejer inför Almedalen och skrivit om en del texter för Minska alkovåldet, tagit en promenad runt Essingen med Lydia och Annica, skrivit och skickat ut nyhetsbrev och ätit jordgubbar med glass, kanelbullar och chokladkakor från Karin på ön. Det var gott.

Och så har vi nu lanserat I rörelse, IOGT-NTO:s nya blogg. Vi har varit igång och bloggat en vecka för att fylla på litet innan lanseringen. Jag kommer att skriva där också, men naturligtvis mest här på min egen blogg. Var lugn för det.

Nu ska jag bara packa ihop mina grejer så är det semester sen. Och jag tar absolut inte semester från bloggen.

Det tog inte många sekunder

att övertyga mig om att gå ut och äta middag ikväll också när Elisabeth ringde i förmiddags. Men jag hade verkligen tänkt vara hemma och måla, det hade jag. Nu blev det Åkanten istället. Prat och lammracks och en ljuvlig dessert. Chokladmousse med mörk, ljus och vit choklad och hallonsorbet och honungsrostade nötter, serverad i glasburk.

Flowery Pekoe

Regnig måndag

Vissa dagar blir det bara så mycket knas. Och jag hade ju faktiskt ingen lust alls att gå upp i morse. Men klart att jag gick upp. Det var grått ute, och när jag hade duschat öste regnet ner. Jag drack te medan jag gjorde mig i ordning och funderade hur jag skulle göra. Tänkte att det var bäst att ta bussen, och kollade sommartidtabellen på nätet. Bra, en buss som skulle gå lagom snart för att hinna stänga av datorn och packa ihop det sista. Och så upptäckte jag att mitt armbandsur hade dragit sig; ganska mycket faktiskt.

Vid det laget hade faktiskt regnet avtagit, och jag omprövade planen och tog cyklen istället. Regnkappa som slutar strax ovanför knäna hade jag. På vägen ökade regnet igen. Till slut vräkte det ner, och jag var blöt om byxbenen som om jag vadat i vatten. Det var ingen idé att väja undan för vattenpölarna längre. Dessutom blev det som glipor mellan tryckknapparna i regnkappan, så att regnet kom in där. Hela framsidan av skjortan blev också våt.

Kom fram och parkerade cykeln, bara för att konstatera att jag missat tåget. Så jag gick där i regnet. Nu är det sommartidtabell, och tågen går inte så ofta. Gick och tänkte på Lydia som inte tycker nåt vidare om måndagar och tyckte synd om mig själv. I iPoden hörde jag Tomas Andersson Wij sjunga Ett helvete i taget, och då skrattade jag åt mig själv inombords. För det finns ju större helveten att tampas med en ett regn.

Väl på tåget konstaterade jag att mobilen inte funkade som den skulle. Den hade blivit blöt när jag cyklade till stationen. Det var blött inuti mina fickor, inne i handväskan, inne i axelremsväskan med datorn och DN. DN gick inte att läsa. Vissa knappar på mobilen funkade inte, men mobilkameran funkade. Det tog ett par timmar tills mobilen hade torkat så att allt funkade.

Men på kvällen när jag åt middag med Camilla och Åsa på Hermans var det faktiskt soligt, och trevligt så klart, så det var väl bra att jag gick upp den här måndagen i alla fall.

Så här såg alltså min morgon ut.

Stilikoner i vardagen

Jag var faktiskt tvungen att köpa de här wettexdukarna. Två stilikoner, Twiggy och Audrey Hepburn.

Folie pourpre

Åh, jag gör så viktiga saker. Sitter ute på altantrappen och målar tånaglarna i färgen Purple rage.

Thé au jasmin

Mina tepreferenser går ofta i perioder. Just nu dricker jag ofta svart jasminete hemma. Jag förknippar det med sommar. Tänker på sommarnätter i korridoren på Arken, tidigt 90-tal, när man aldrig gick och lade sig. Satt uppe och pratade och drack te på nätterna.

Den här burken är så fin också. Lejongul och med text på olika språk på de fyra sidorna. Jag har haft den i evigheter. Köper nytt jasminete och fyller på.

Söndag i sängen

Om man är ensam hemma kan man få sova en hel natt utan att vakna en enda gång, och när man vaknar till vid sjutiden kan man konstatera att man kan fortsätta sova om man vill. Och det vill man. Jag sov till halvelva tror jag. Och sedan har jag legat i sängen, lyssnat på Thelonious Monk och Sonny Rollins, druckit jasminete och läst DN.

Renbäddat i sängen med nymanglade lakan. Jag tyckte att bilden av Lili de Alvarez var så fin.

Jag har också haft ett videosamtal med Klara och Bo, och så ringde lillebror och snackade. Han packar inför flytten.

Ute är det 20 grader och soldis. Jag har bara varit ute för att hämta tidningen. Sprang barfota ut i nattlinnet och kände den söta doften av blommande vitklöver.

Jag har det bra.

Om att dokumentera livet i stället för att leva det

På Stora Essingen är urvalet av lunchhak rätt begränsat, så igår begav vi oss till Kungsholmen och åt lunch på Antons sista arbetsdag. Vi gick på Vurma på Polhemsgatan, och det var riktigt trevligt. Nu vill jag besöka Vurma i Vasastan och på Söder också!

På väggarna fanns en samling tavlor med ganska lättklädda kvinnor, företrädesvis spelande tamburin. Vi diskuterade vilka vi liknade mest. Ja, kanske den här ovanför vårt bord?

Ett annat samtalsämne var vad som driver en att blogga, och jag konstaterade krasst att vissa ägnar sig åt att leva livet. Själv ägnar jag mig åt att dokumentera det…

Anton fattade inte varför Lydia och jag twittrar, vad det är för vits med det, och med statusuppdateringarna på Facebook. Vi försökte förklara att det är kul att följa vad folk gör i realtid, viktigt och trams. Att microblogga är ett kul komplement till vanliga bloggen. Tyvärr har Twitter haft problem ett tag för att de har vuxit för fort, så att de måste bygga om en massa för att få tillräcklig kapacitet. Under tiden funkar till exempel inte applikationen som ska uppdatera statusen på Facebook från Twitter. Jag hoppas att det kommer igång snart, för jag vill bara uppdatera på Twitter så att det både uppdateras på Facebook och på min blogg. Det är så smidigt att bara skicka ett sms när andan faller på.

Sedan trodde Anton att min stora lycka skulle vara om man kunde följa minut för minut var jag är någonstans på min blogg. Men nej, det vill jag ju verkligen inte. För även om jag visar upp ganska mycket av min vardag och är ganska privat, så väljer jag noga vad jag berättar. Det är bara en del av mitt liv och jag vill behålla tolkningsföreträdet.

Men sen sa Lydia att hon ville ha en applikation som synkade allt hon tänkte så att alla kunde läsa det. För egentligen är det ju så att det är Lydia som styr Antons tankar. Det kanske ni inte visste, men det är alldeles sant.

I villervallan

i min trädgård.

Viggo snackar litet

I sängen igår innan vi skulle läsa Farlig midsommar.

Coolhet

När barnen skulle få sparkcyklar fick de välja själva vilka de skulle ha. Viggo tog en svart och guldig sparkcykel och Klara en rosa tjejig. Hon har lärt sig av de andra tjejerna på dagis vad som är tjejigt, och det svider litet måste jag säga. Hur man än försöker så är det ju annat i omvärlden som påverkar.

Viggo frågade mig om jag hade sparkcykel när jag var liten, men det hade man ju inte då. Han tyckte att jag skulle pröva hans, men Klara sa genast att jag skulle ta hennes tjejcykel, som hon uttryckte det. Nej, det finns inga tjejcyklar, sa jag. Jag frågade Viggo om han tyckte det. Nej, det gjorde han inte.

Och så sa han att tjejerna på dagis inte gillade sånt som var coolt. Nähä. Men kan tjejer inte vara coola då, frågade jag. Och Viggo svarade Jo, klart de kan. DU är det, mamma.

Ja, det är jag allt som har uppfostrat en så lovely pojke.

Senare när vi låg i hans säng och skulle läsa saga pratade vi mer om hur det har varit på dagis. Viggo gick ju sista dagen någonsin på dagis igår. Vi tittade på gruppfotot från dagis. Är inga tjejer på dagis coola, frågade jag. Han tänkte en stund. Nä, inga av de stora tjejerna, men Klara!