Musik och lyrik

På Mattis och Karins badrumsgolv. Det känns bra.

Som Clownen Manne

Med visst besvär lyckades Matti leta fram ett par dojjor bland det flyttpackade som jag kunde låna. Trots att de är alldeles för långa sitter de på bra, men jag känner mig som Clownen Manne, en central figur för oss som var barn på 70-talet.

Skoproblem

Igår efter middagen hemma hos Dantes och Magdas kompisar hände en liten olycka. På vägen ner för de slitna trapporna i 1600-talshuset i Gamla stan halkade jag så att klacken gick halvt av. Det gick att gå promenaden till Berns om jag gick försiktigt, och på konserten gick det bra att stödja på klacken. Jag hade valt mellan höga klackar och sneakers, och valt 7,5 cm för att bli längre så jag kunde se konserten ordentligt. Det var trots missödet med klacken rätt val. Korta Magda såg inte mycket. Men jag såg! Sedan tog jag taxi till Årsta. Både för klacken och för att busstrejken hade dragit igång igen vid midnatt.

Ensam med zebra

Matti och Karin har gått till jobbet. Jag dricker rökt te ur zebrakoppen. Här är fridfullt. Utanför hör jag en motorgräsklippare.

Här på soffan

hos Matti och Karin i Årsta sov jag gott i natt. Bland alla flyttkartonger. De flyttar på lördag.

Cat Power!

Kobolt och Amanda

Har just ätit middag i en lägenhet i gamla stan, och nu ska vi äta glass. Koppen heter Kobolt från Gustavsberg och fatet Amanda från Rörstrand. Tror att Kobolt är formgiven av Karin Björquist. Får kolla sen. Mjölkkannan är finast. Snart ska vi på Berns och se Cat Power.

Uppdatering: Visst var det Karin Björquist. Kobolt tillverkades 1958-1972. Rätt ovanlig form för att vara 50-tal. Jag hade gissat på några år senare. Anmärkningsvärt är också hur mycket formen påminner om S-modellen från Arabia, mest känd i form av Ruska av Ulla Procopé, men den finns även med fler dekorer. S-modellen började tillverkas 1961, bara några år efter Kobolt.

Amanda är ritad av Christina Campbell, en flintgodsservis tillverkad 1968-1977.

Mota bort känslan

När jag har sådana här dagar med dåligt humör är det bästa faktiskt om jag får vara ifred och jobba med något väldigt praktiskt. Då kan den där hopplöshetskänslan motas bort och vändas till att jag i alla fall får något gjort. Jag blir liksom manisk faktiskt. Så jag satte igång att storstäda kylskåpet. Noggrant granska datumstämpeln på burkar och slänga sånt som gått ut. Skönt att slänga! Ta ut alla hyllplan och andra lösa delar och diska noga. Skrubba rent alla ytor. Skölja av alla burkar och flaskor som skulle vara kvar. Med två barn som gärna plockar fram saker själva ur kylen blir det en del mjölkspill och kladd. Och det är inte alltid man är där och ser och torkar av när det rinner ner på annat.

Nu är det ganska tomt i kylen för att vara vårt kylskåp. Dels är vi ju en barnfamilj som måste veckohandla för att få vardagen att fungera, och då blir det i vanliga fall rätt proppat med mat. Dessutom är vi ganska matlagningsintresserade, och då blir det mycket ingredienser som man har hemma som stapelvaror. Inget tomt ekande kylskåp hemma hos oss. Men nu när det är utrensat och vi dessutom har semester och inte måste tänka massa dagar framåt och ha buffert ser det ut så här.

Medan jag höll på med kylskåpsprojektet åkte Bo och köpte nya golvlister av trä till vardagsrummet – två gånger. Han köpte fel dimension första gången. Till kvällen var de uppsatta, och jag satte igång att städa ur och bära in allting igen. Det är inte riktigt klart än. Böckerna måste upp i bokhyllorna och gardinstängerna skruvas upp. Bilder kommer när allt är klart. Under tiden får ni en bild på Klara som tröttnade på att vänta på sin maniska mamma och gick och lade sig i soffan och somnade. Sådär självsäkert med händerna bakom huvudet sover hon ofta. Jag ser det som ett trygghetstecken.

Veta att man lever

Humöret har väl inte direkt varit på topp idag. Jag vet att det bara är hormonerna som spökar och att det är bättre imorgon igen, men vad hjälper det. Jag har varit grinig och folkilsk.

Som tur är har jag då blivit uppringd av knäppa säljare på min privata mobil inte mindre än två gånger idag. Tur för att jag har kunnat ta ut vreden på dem istället för på till exempel barnen. Smart va? (Fast om sanningen ska fram har jag inte varit en så tålmodig förälder alla stunder idag i alla fall – men det hade kunnat vara värre.)

Den första ringde och frågade om jag brukade öppna mitt orange kuvert med pensionsbesked och om jag gjorde aktiva val. Åh, så dumt. Det är exakt anledningen till att jag avskyr att bli uppringd av säljare. Jag vill göra aktiva val; söka reda på informationen själv. Inte göra ett passivt val för att någon säljare ringer mig och erbjuder något. Fast först när jag svarade hördes bara en massa bakgrundssorl och så presenterade han sig inte tydligt med vem han var. Också dåligt. Säljare ska vara tydliga med att de är säljare, och inte tilltala mig som att de känner mig. Eller som om jag är ett barn. Men jag snoppade av honom rätt bryskt, och han hajjade att det inte var läge att fortsätta, och avslutade samtalet.

Andra säljaren ringde om förnyelseerbjudande av en tidningsprenumeration. Hon sa inte heller att hon var säljare, utan började med att ställa frågor. Jag hatar sånt. Varför ska jag svara på frågor om vad jag tycker om deras produkt när de inte ens har presenterat tydligt varför de ringer? Är du säljare, frågade jag som jag brukar. Vi avslutade det samtalet rätt snabbt också.

Jaja. De fick veta att de lever. Eller att de försökte snacka omkull fel person.

Nöjd

Ikväll blev jag klar med tredje strykningen av väggarna, så snart är vardagsrummet beboeligt igen. Det känns härligt med vitt, vitt, vitt. Imorgon får Bo åka och köpa nya golvlister. Plastlisterna åker på soptippen.

Förresten har jag fått träningsvärk på baksidan av lår och vader, så att måla ger uppenbarligen träning.

Jag är grymt nöjd med att jag tre dagar in på semestern har fixat klart en sån grej som jag gått och längtat efter att göra sedan vi flyttade in för tre år sedan. Men då var Klara bara några månader gammal, och det fick räcka att jag målade om de tre sovrummen. Jag känner mig så driftig.

Nu ska jag nog fixa te och leta reda på nån film att titta på. Såg förresten att TV1000 visar My Beautiful Laundrette, Stephen Frears film från 1985 med bland annat Daniel Day-Lewis. Åh, nu blir jag nostalgisk. Jag älskade den i gymnasiet. Men inte har vi TV1000. Det får bli nåt annat.

Det kan gott regna idag

Jag målar jag.

114 skruvar om ni vill veta

Mitt ommålningsprojekt av vardagsrummet går framåt, men det tar lång tid. Värst var förstås all förberedelse. Det tar alltid längre tid än man tror. Plocka ihop allting och tömma rummet. Dessutom fick jag släpa alla möbler ensam, eftersom resten av familjen var i Sollefteå. Det var ganska jobbigt att bära bokhyllorna till Klaras rum.

Fast soffan, fåtöljen, stereon, teven och högtalarna står kvar i mitten av vardagsrummet, övertäckta med plast. Jag får vibbar av vardagsrummet hos Frans föräldrar i The Nanny. De hade plastövertäckta soffor jämt för att skydda dem. Och Georges bisarra föräldrar i Seinfeld också, visst hade de?

Sedan allt arbete med att sätta maskeringstejp på alla lister och att ta bort de hemska golvlisterna av plast. Det var många skruvar att skruva loss. 114 skruvar om ni vill veta. Jag har räknat. Inte för att det har något värde, men bara för att ni ska få veta. Inne i listerna fanns avklippta kablar. Som tur var var de avklippta i två ändar, så de var inte strömförande.

Här kan man se att det blir ganska stor skillnad med vita väggar istället för vävtapeten.

Det behövs många lager för att täcka. Vävtapeten suger upp så mycket färg, så efter första lagret är det väldigt flammigt.

Bästa måleriverktyget är den här lilla rollern, som jag tror är till för att måla bakom element. Det är den bra för, men även att måla på smala ytor där stora rollern inte kommer åt, till exempel ovanför fönster. Dessutom stänker den inte som stora rollern gör. Ännu en anledning att välja den ovanför fönstren.

Men det är kul att måla. Det ger så påtagligt resultat.

Gomorron då

Viggo gick upp klockan sex, men Klara och jag sov i alla fall en timme till. Ute är det gråmulet, men inget regn. Vi sitter i köket och äter frukost och lyssnar på P1. Jag har lätt huvudvärk, men jag hoppas den försvinner med hjälp av te. Och så har jag hunnit kontera en jobbfaktura i Baltzar. Det må vara semester, men barnen tycker att det är morgon på morgonen och fakturorna ska konteras i alla fall.

Gå inte så det blåser

Alldeles innan vi skulle läsa saga. Viggo sitter naken i hallen. Har glömt att han höll på att byta om till pyjamas. Han är djupt försjunken i att rita en järnväg som han klipper ut och lägger ut på hallgolvet. Och så säger han ”Ni får inte gå så det blåser”, och illustrerar med att stampa i golvet så att järnvägen i papper fladdrar till. Nej, jag ska inte gå så det blåser i natt. Viggos järnväg ligger där den ligger.

Skönt att de var borta och skönt att de är hemma

I eftermiddags kom familjen hem igen. Jag stod och målade i vardagsrummet när jag hörde bilen rulla in på garageuppfarten. Slet av mig plasthanskarna och sprang ut för att möta barnen. En nyvaken Klara kom stapplande runt knuten, men sken upp som en sol när hon såg mig. Hon nästan välte mig när jag satte mig på huk i gräset för att krama henne. Viggo kom också och vi kramades alla tre.

Senare när jag fortsatte att måla satt Klara i korgstolen på altanen och höll mig sällskap. Vi tittade på varann gång på gång. Bytte leenden. Hon är så rolig när hon frågar och resonerar om allting.

Viggo kom också och kollade läget då och då. Frågade hur arbetet fortskred.

Eftersom jag har fyllt barnens rum med bokhyllor och böcker från vardagsrummet medan jag målar om får vi sova allihop i dubbelsängen. Tur att den är 210 cm bred.

Så här ser det ut i Viggos rum. Det går inte att ta sig in.

Vi hade så mysigt när vi låg och läste ett nytt kapitel i Farlig midsommar.

Men även om det är härligt att de är hemma igen, och jag så klart har längtat efter barnen, så har det varit oerhört skönt att få den här veckan när jag har fått sova ostört och rå mig själv. Det behövde jag faktiskt.

En gris som säljer varmkorv

Alltså, jag har inget emot att äta kött, varken från kossor, grisar eller gulliga lamm. Kött är gott. Men när Helmer och jag läste en Richard Scarry-bok ikväll tyckte jag att det var litet sjukt med grisen som säljer varmkorv. Jag ifrågasätter inte noshörningar som kör lyftkran, flodhästar som är skolfröknar eller daggmaskar som kör moped, men grisar som är korvgubbar är konstigt. Jättekonsigt.

Linnea eller Mugge Bigge?

Ikväll blev jag bjuden på middag hos Magnus och Maria, och fick träffa Helmers lillebror som föddes 25 juni. De har inte riktigt bestämt sig för namn ännu. Jag vet vilka de seriösa alternativen är, men dem avslöjar jag inte. Däremot kan jag berätta vilka namn som Helmer föreslår att lillebror ska heta. Linnea eller Mugge Bigge. I så fall röstar jag på Mugge Bigge. Det är roligare, och dessutom heter Viggos docka redan Linnea, så det namnet är upptaget. Men Klara tycker att Helmers syskon ska heta Varmkorv, vilket ju är ungefär lika bisarrt som när Viggo föreslog att Klara skulle heta Pizzasallad när hon låg i min mage.

Mugge Bigge var i alla fall ett coolt barn, som låg nöjd och belåten i min famn stora delar av kvällen och somnade tryggt på min arm. Och Helmer med änglalockarna tycker mycket om sitt syskon.

Strax semester

Nu så. Klockan är sex och jag ska strax gå från jobbet och börja fem veckors semester. Jag har aldrig haft så många veckor sammanhängande förut.

Idag har jag skrivit klart en massa texter till Vit jul. Det är sånt man kan göra mitt i sommaren. Jag har också fixat grejer inför Almedalen och skrivit om en del texter för Minska alkovåldet, tagit en promenad runt Essingen med Lydia och Annica, skrivit och skickat ut nyhetsbrev och ätit jordgubbar med glass, kanelbullar och chokladkakor från Karin på ön. Det var gott.

Och så har vi nu lanserat I rörelse, IOGT-NTO:s nya blogg. Vi har varit igång och bloggat en vecka för att fylla på litet innan lanseringen. Jag kommer att skriva där också, men naturligtvis mest här på min egen blogg. Var lugn för det.

Nu ska jag bara packa ihop mina grejer så är det semester sen. Och jag tar absolut inte semester från bloggen.

Smurfarna på Stora Essingen

Blomsteraffären har alltid så rolig skyltning.

Lugn som en filbunke

På väg till sista arbetsdagen innan fem veckors semester. Arton grader och soligt. När jag springer ut barfota till brevlådan för att hämta tidningen känns det som sommarlov. Jag låter mig inte bekomma att iPoden hoppar ur cykelkorgen när jag i snabb fart cyklar uppför trottoarkanten vid Torbjörns torg. Den klarar sig. Blir lite dammig bara. Tur att den landade i grus och inte asfalt. Inte heller tappar jag fattningen när kedjan hoppar av strax före stadshuset. Jag leder cykeln sista biten. Det går fortare än att stanna och sätta på den igen, och jag har ingen just att olja ner mig på väg till jobbet. Fram kommer jag nog så småningom i alla fall, tror ni inte? Lugn som en filbunke.