Bra mötesplatser

Nu skulle jag vilja ha litet tips. Oftast när man ska ha möte inne i stan i Stockholm på något kafé är det samma kaféer som föreslås. Toppar gör nog Vete-Katten, och jag tycker inte ens att det är särskilt bra som mötesplats. Det ligger bra till och är schyst som kafé, men det är svårt att få bord och högt sorl.

I fredags hade jag en sådan där mötesdag inne i stan, bland annat med Anders och Erik om jämställdhetsutbildningar. Då satt vi på Wayne’s på Centralen. Det var ok.

Vilka är era bästa tips på mötesplatser? Det bör naturligtvis vara ganska nära Centralen eftersom man oftast ska möta någon som kommer därifrån. Och om man ska ha lunchmöten och vill gå på restaurang, vad är bra då? Få höra nu.

Vad är förresten viktigt för en sådan mötesplats? Att det är lugnt så att man hör vad man säger? Att man får sitta med datorn framme? Att det finns möjlighet att sitta många kring ett bord? Att det är en kreativ miljö, och vad är det i så fall?

Äntligen!

Hej på er! Åh, vad skönt att bloggen är tillbaka. Natten till torsdag försvann den. Tyvärr syns inte bilderna från de senaste månaderna. Det tar nog några dagar innan det är fixat. Men nu kan jag publicera sådant som jag har skrivit de senaste dagarna. Det är lagom att göra när jag är trött efter ett 50 minuter långt simpass och bastu.

Nytt webbhotell

Nu är bloggen flyttad och jag hoppas att vi kan slippa driftproblem här. De här servrarna står i Ångermanland, det känns tryggt.

Bo

Det ska börjas i tid

Klara sitter just nu bredvid mig på golvet och bläddrar mycket målmedvetet och intresserat i… Svenska Akademiens ordlista. Det är sant. Det är inte jag som har satt den i händerna på henne. Hon pratar och pratar och är glad. Vi får se vartåt det bär. En annan bra bok är Svenska skrivregler. Den ligger också alltid här bredvid datorn.

Nu är det dags för sagoläsning. Jag ska läsa för Viggo ikväll. Vi väljer nog någon annan bok.

I’m not there

I eftermiddags var jag på bio med Karro, Dante och Magda och såg I’m not there. Riktigt bra film! Bra musik såklart om man gillar Dylan, och det gör ju jag. Snyggt filmat och fascinerande med de olika sidorna av Dylan som skildrades av sex olika skådespelare. Cate Blanchett var fantastisk som Dylan. Påminde mycket om Tilda Swinton i Orlando, där hon ju växlar kön under århundradenas gång. Charlotte Gainsbourg var så cool. Och så var ju en av mina absoluta favoritskådespelare med, Julianne Moore som gestaltade Joan Baez. Två timmar och femton minuter var inte alls för långt. Alldeles lagom.

Sagolik upptäckt

Mina föräldrar hade med sig ett handbakat knäckebröd i fredags när de var barnvakt. Vilmas sjufrön hette det. Helt sagolikt gott, med bland annat dinkel, sesamfrön och havssalt. Jag har även provat knäckesticksen med rosmarin och havssalt nu. Det är tunna, hårda knäckebröd. Kolla på Vilmas hemsida och spring och köp sen.

Äventyrsbadet

Igår var jag och motionssimmade ensam, och idag har jag och Viggo varit och badat på äventyrsbadet. Men först fick jag simma några längder i motionsbassängen medan Viggo satt bredvid och tittade på. Och efter badet badade vi bastu. Bra att Viggo gillar det.

Min plan är att jag ska motionssimma ena dagen varje helg, och så turas om att ta barnen till äventyrsbadet den andra dagen. Jag klarar inte att gå ensam med båda barnen när de inte kan simma. Med Viggo kommer jag nog att få motionssimma också, men med Klara funkar det säkert inte. Jag skulle inte lita på henne en sekund att hon satt stilla och väntade.

Och så ska jag kolla vad det finns för simskolealternativ. Det är nog dags för Viggo att lära sig nu.

Taken by Trees

Igår var jag på nya konserthuset i Uppsala för första gången. Jag var där med Dante och Magda, men först hade vi tänkt pröva ganska nya tapasbaren Tilltugg. Vi hade inte räknat med att det skulle vara fullsatt klockan sex, men det var det. Så vi hamnade på Amazing Thai istället. Och det var ju också gott.

Sen var vi i alla fall på nya konserthuset. Otroligt cool exteriör med 60-talskänsla, och så snyggt inne med betonggolven och röda rulltrapporna. För att inte tala om den fantastiska utsikten åt alla håll över Uppsala. Man kan se domkyrkan och slottet och eeh… fula TR-skylten på Drabantenhuset till exempel. Titta gärna runt på deras hemsida om ni är intresserade av arkitekturen. Här är ett par smakprov. Fotograf: Bo Gyllander.

Men nu var vi ju inte där primärt för att kolla på arkitekturen och utsikten, utan för konsert med Taken by Trees. Förband var Ass, som jag inte hade koll på innan. Det visade sig att det var killen som spelade gitarr med Taken by Trees, som här spelade solo, Andreas Söderström. Folktronica var det beskrivet som, och det var i vilket fall riktigt bra. Skönt att lyssna på för att varva ner efter arbetsveckan.

Efter en paus var det äntligen dags för Taken by Trees. Det är Victoria Bergsmans eget projekt efter att hon hoppade av The Concretes. Jag lyssnade mycket på hennes debutalbum Open Field förra våren, och jag märker vad mycket en riktigt bra konsertsal gör för hennes musik. Det var riktigt snyggt att konserten öppnade, inte med bandet, utan att låten Open Field visades som video på en stor filmduk. Och sedan kom de in. Victoria, och så trummor, piano och akustisk gitarr.

Vi satt precis på mitten på andra raden. Så nära att man kunde höra varje steg från scenen. Det är verkligen sant som jag har läst att Victroria är otroligt blyg och rädd för att uppträda. Hon höll på att falla i gråt flera gånger. Men fantastiskt bra och berörande, och roliga kommentarer. Så modigt. Det var i stort sett låtarna från Open Field som spelades, men även nya covern Sweet Child O’ Mine som man kan höra på hennes myspacesida.

Det här var enda inbokade konserten i Sverige som hon gör. I övrigt spelar hon bara utomlands just nu. Och efteråt stod hon själv och sålde skivor.

Här kan man läsa UNT:s recension.

Kung eller prinsessa

Klara och Viggo har byggt ett högt torn av soffkuddarna som de klättrar på. Klara sitter högst upp.

Viggo: Du är prinsessa och jag är kung.

Klara: NEJ! Jag är kung och du är prinsessa.

Vem bestämmer etiketterna?

En doft av stora världen

Nyss nere i badrummet i källaren. Jag borstar tänderna. Viggo står på toastolen bredvid och pratar med mig och kollar på alla burkar och flaskor på hyllan. Han tycker att parfymerna är vackra och får lukta på dem. Först Elizabeth Ardens Green tea. Sedan 5th avenue. Och Viggo säger: Mmm, vad gott det luktar. Det luktar mamma.

Det doftar flärd och New York även i ett slitet badrum på Kadettgatan.

Nu ska jag gå och simma. Då luktar jag mest klor.

Bra eller duktig

Det här med att vara bra eller duktig funderar jag en del kring, både i förhållande till mig själv, andra människor och inte minst mina barn.

Att vara duktig är något som jag tänker att man är för någon annans skull. Det är inte alltid det är så bra. Inte för en själv, och kanske inte alltid för andra heller. Och det är ju bra mycket roligare att höra att man är jävligt bra än att man är duktig.

Jag försöker undvika att säga till barnen att de är duktiga, men det är klart att tungan slinter ibland. När man blir så där stolt och glad över att de lyckas med något som de har försökt länge. När de har övervunnit något och vågar. Och man känner att hjärtat svämmar över. Men jag säger hellre att de är bra eller att det är roligt eller skönt, eller att jag blir glad för deras skull och frågar hur de känner.

Särskilt viktigt är det med flickor, så man inte hamnar i duktiga flickan-fällan.

Inskränk inte mitt liv

De dagar som jag inte hämtar på dagis sitter jag oftast kvar och jobbar till klockan sex innan jag åker hem. Och det tar ju ganska lång tid för mig att åka från Stora Essingen hem till Uppsala och Bärby hage. Sådär vid kvart i åtta brukar jag komma hem på vintern när jag inte cyklar, utan åker buss. Då är det bara att trycka i sig litet matrester på stående fot, och så tar vi varsitt barn och nattar.

Irriterande när jag kommer från tåget är att 1:ans buss alltid precis har åkt, och det är 20 minuter till nästa. Så då får jag ta 111:an istället, som inte går genom Bärby hage, utan ute på Svartbäcksgatan för att fortsätta ut på Uppsalaslätten. Det blir mycket längre att gå.

Egentligen skulle jag kunna kliva av en hållplats längre fram och få litet kortare väg att gå hem. Men då måste jag vandra genom promenadstråk med höga buskage där jag inte känner mig trygg. Ingen som ser och hör om man blir överfallen.

Så jag kliver av alldeles efter Torbjörns torg och går genom en annan park som också är dåligt upplyst, men i närmare anslutning till hus och där det ändå känns säkrare att gå.

Jag går där med musiken i öronen och tänker att jag kanske borde ta ur hörlurarna så att jag hör om någon kommer bakom mig. Så att jag är beredd. För man vet ju inte om det kommer något psyko som försöker våldta, råna eller bara kicka ner mig. Ja, det tänker jag på. Men jag väljer ändå musiken, för den är min vän i mörkret och kylan.

Jag blir så vansinnigt arg över att det ska vara så, att andra människor ska inskränka mitt livsutrymme på det sättet. Att en vuxen kvinna ska behöva vara rädd ute i mörkret.

Och jag blir också arg och besviken på mig själv över att jag faktiskt är rädd för andra människor som kommer bakom mig, var det än är, om det är mörkt och folktomt. Mitt inne i stan. Tonårskids som säkert är världens bästa. Men jag tänker att de ska råna mig.

För jag har ju faktiskt varit med om det, även om det var länge sedan. 1991 tror jag, och jag var 21 år. Skrev C-uppsats i historia. Det var en fredagkväll och jag hade varit hemma hos mina föräldrar och ätit middag. Var på väg en sväng hem till Arken för att gå vidare till Upplands nation och träffa Teresa. Tänk vilka detaljer som etsar sig fast.

När jag gick på Svartbäcksgatan inåt stan började tre tonårstjejer följa efter mig. Kickersbrudar. Jag svängde av över Eddaspången och vidare en bit in på Odensgatan. Ganska nära Arken alltså. Där sprang de ikapp mig och omringade mig. Sparkade mig och hotade med att de hade kniv, men det såg jag aldrig. Jag höll min handväska mot magen så att de inte skulle kunna sparka mig där. Så att jag inte skulle hamna på marken. Mitt emellan husen med alla människor stod jag. Och jag skrek allt vad jag kunde på hjälp. I många minuter. Jag vet att jag hade funderat innan om jag skulle kunna skrika om något sådant skulle hända eller om jag skulle vara alldeles stum. Men jag skrek alltså. Jag vet att jag skrek så högt att människorna i de upplysta fönstren måste ha hört. Men om folk hör någon skrika hjälp en fredagkväll så gör de ingenting. Sköter sig själva. Fega jävlar. Till slut kom det i alla fall några på gatan som hjälpte mig. Men då hade tjejerna redan sprungit iväg med min handväska.

Jag minns deras blickar än idag. Rädsla. Små tonårsbrudar som inte ens var straffmyndiga. Polisen fick tag i dem, och väskan fick jag tillbaka. Men jag förlorade en trygghet i natten.

Stora maskiner

Om barnen inte vill iväg till dagis på morgonen är det tacksamt att locka med stora maskiner. För det mesta finns det några stora maskiner att titta på på väg till dagis. Någon som dränerar, en sopbil eller kanske till och med en snöplog, men det har vi ju inte sett så ofta den här vintern.

De senaste veckorna har jag dessutom kunnat locka med stora maskiner utanför dagis, för det ska bli en femte avdelning. De har hållit på med grundläggning, och i morse kom hela moduler på lastbilar. Bara att ställa på plats.

På fredagar går för övrigt det geniala barnprogrammet Stora maskiner på Bolibompa. Alla småbarnsföräldrar och kids, sjungmednurå.

Stora maskiner, vi kan bygga. Stora maskiner, vi kan krossa.

Den sjunger vi ofta till och från dagis.

Fototerapi

Jag tycker att det är litet jobbigt att bli fotograferad. Jag är en sån där som blundar jämt, och så tycker jag att alla bilder blir fula. Känner mig inte bekväm med situationen. Det finns ganska få bilder på mig från senare år.

Men idag skulle Pierre fotografera mig och Anders för en artikel om vårt jämställdhetsarbete till Accent. Och det blir ju verkligen skillnad när det är någon som kan sin sak, och med rätt ljussättning. Det var bra terapi att låta honom plåta och välja bilder. Det ska man inte göra själv. Man har så mycket fixa föreställningar om hur man ska se ut.

Och så har han lagt ut en av bilderna på sin Flickrsida! Kolla in hans bilder i övrigt också. Det gör jag varje dag. Han lägger ut minst en ny bild varje dag.

Vinter i drakskogen

I eftermiddags gick vi till drakskogen och åkte pulka och snowracer. Dumt nog var barnens hjälmar kvar på dagis, men vad gör man? Man får ju passa på när det finns snö.

Försökte ta några bilder själv när Klara och jag åkte, men det är inte så lätt.

Förutom att åka pulka ville Klara mest äta snö. Får man ju inte, men kan hon låta bli? Nä.

Och så gjorde vi en snögubbe.

När vi kom hem skottade jag snö för första gången den här vintern, och sen gick vi in och drack choklad.

Esther Williams och jag

Idag kom jag igång med simningen igen. Det känns bra. Nu har jag nytt årskort som gäller alla tider i motionsbassängen och äventyrsbadet, så om jag vill gå och bada med barnen behöver jag bara betala deras inträde.

I somras var jag och badade en del med Viggo, men annars var det nog i våras som jag motionssimmade sist.

Jag hade nog tänkt komma iväg litet tidigare på morgonen för att slippa så mycket folk, men jag kom dit vid tiotiden. I motionssimmets omklädningsrum var det dock lugnt. Det är värre i äventyrsbadets omklädningsrum.

Så kom jag ner i simhallen. Stod och tvekade mellan långsam eller snabb bana. Det var ju så länge sedan sist. Man vill liksom inte vara i vägen och hindra andra. Inte förhäva sig. Valde ändå snabba banan, och det var ju rätt. Jag simmade om andra, men blev nog bara omsimmad två gånger under 45-minuterspasset. Däremot såg jag många andra som valde långsamma banan som säkert tänkte som jag. Bra att inte jag gjorde det i alla fall, så slapp jag trängas.

Efteråt var jag in en sväng i äventyrsbadet och badade bubbelpool, och så badade jag bastu. Jag ska inte vara dumsnål med egentiden. Fast man blir så seg efteråt av bubbelpool och bastu. Nästan som att man sugs ned mot marken när man går därifrån. Inte som i vattnet. Där känns man tyngdlös.

När jag var igång och simmade som mest för ett och ett halvt år sedan gick jag två vardagmorgnar före jobbet och en gång på helgen varje vecka. Jag tror inte att jag fixar det där med vardagmorgnar nu. Det blir för mycket press, och det behöver jag inte. Men kanske en sen vardagkväll och minst en gång på helgen?

Annars är det bra att gå riktigt tidigt på morgonen, för då får man simma 50-metersbana. Irriterande är däremot alla pensionärer som simmar fyra i bredd i snigelfart och pratar med varandra.

Men när jag kom hem kom jag på att jag hade glömt baddräkten i duschrummet. Nåja. Kanske lika bra det, för den var säkert två storlekar för stor eftersom jag har gått mer ganska mycket i vikt. Det får bli ny baddräkt.

När jag var liten var älskade jag att titta på Esther Williams-filmer där hon simmade konstsim i blommig badmössa. Och så har jag ju alltid älskat att bada. Jag kunde bada hur länge som helst i det iskalla havsvattnet i Öregrund. Men någon blommig badmössa har jag inte.

Regn

I morse när jag sprang till bussen 6.30 snöade det. Det låg till och med ett tunt snötäcke på marken. Men i Stockholm var det ingen snö, bara regn. Och jag tänkte på den gamla Massive Attack-låten Protection, där Tracey Thorn från Everyting But The Girl sjunger. Den är så sjukt snygg med regnet i början och slutet, och åskan som mullrar i bakgrunden. Egentligen är Brian Eno-mixen bästa versionen, men den hittade jag inte. Ni får hålla till godo med den här.

När jag kom tillbaka till Uppsala på kvällen låg snön kvar, ett litet tjockare täcke än i morse, men det var litet moddigt på gator och trottoarer.

Bara busa

Alldeles nyss i köket inträffade följande scen. Klara står på pallen vid diskbänken och geggar med vatten och tvål i nån mugg. Jag tar bort grejerna och försöker avleda genom att fråga om hon vill ha en morot eller gurka i väntan på att fiskpinnarna ska bli klara.

– Nej, jag vill bara busa.

En till kväll utan barn

Alltså, jag behöver väl inte säga att jag älskar mina barn och att hänga med dem, men jag är verkligen i desperat behov av egen tid och att vara ledig utan barnen. Så igår eftermiddags dumpade vi barnen hos min mamma och pappa så att vi skulle kunna gå på fest och stanna så länge vi ville, och Viggo och Klara fick sova över hos mina föräldrar. Fast Bo hade feber, så han stannade bara en halvtimme på festen, sen åkte han hem och vilade.

Festen var för min synnerligen gode vän Magnus, som fyllde 40 år den 4 januari. Det var massor av gamla kompisar där. En riktigt bra kväll.

Festföremålet

Ullie och Dante

Jenny och Erik S

Marias föräldrar agerade kökspersonal. Här ser man tydligt att Helmer ska få ett syskon.

Peter uppvaktade bland annat med en digitaliserad inspelning av UNF:s FS-show från 1991, men här tittar de nog på någon gammal nykterhetsrörelseskrift.

Fram på småtimmarna gjorde Erik W och Magnus ett imrovierat uppträdande på gitarr och kontrabas.

Och så blev det förstås vickning med Bullens pilsnerkorv när Magnus fick bestämma.

Idag fick jag sova ut ostört. Jag vaknade visserligen en gång tidigt på morgonen, men konstaterade snabbt att jag fick sova vidare. Så då gjorde jag det till halv elva. Det var inte dumt.

Fredagshäng med lillebrollan

Eftersom jag skulle jobba tidigt lördag morgon, vara föredragande på FS 8.30 ute på Tollare, tyckte jag att det var en bra idé att sova över hos Matti och Karin så jag slapp åka från Uppsala. Det var en lysande idé. Jag hade en så bra fredagkväll.

Först var vi runt i litet antikaffärer, inredningsbutiker och klädaffärer på Söder, sedan åkte vi hem till Årsta. Jag fick inte röra ett finger medan Matti och Karin lagade mat åt mig, diskade, fixade te.

Så skönt med en kväll i lugn och ro, att kunna tänka och prata utan att bli distraherad av barnen.

Sen sov jag på soffan, utan barn som väcker mig mitt i natten. Fast jag vaknade faktiskt flera gånger ändå, för jag var stressad över att försova mig och inte komma iväg i tid. Och Matti gick upp snortidigt och gjorde frukost åt mig. Fina brorsan.