Museitisdag

I tisdags åkte jag till Stockholm utan familjen. Eftersom Viggo hade farmor och farfar att lajja med var det för en gångs skull inget gnäll när jag stack hemifrån. Jag åkte med 10-tåget, så att jag hade en timme på mig i Stockholm innan Elisabeth också kom med tåget. Letade bland annat vaxduk, men hittade ingen jag var nöjd med. Men jag köpte en liten liten filofax, minsta storleken. Den är två storlekar mindre än den jag har haft i flera år. Det är ett led i att sluta vara baglady. Ska jag ha mindre handväska måste även innehållet vara mindre. Vi får se hur det funkar.

Mötte upp Ella på Centralen vid tolv, och så promnerade vi ut till Skeppsholmen och åt lunch på restaurangen på Moderna museet. Sedan såg vi Bruno Mathsson-utställningen och Svensk hemmiljö: Allt i hemmet under 50 år på Arkitekturmuseum. Mathsson-utställningen var kul att se. Naturligtvis massa snygga möbler, och de hade byggt upp interiören i hans sommarhus, där man fick provsitta. Det fanns mycket snygga textilier av Astrid Sampe och Viola Gråsten. Allt i hemmet-utställningen var minimal, och kanske inte så informativ. Sen shoppade vi i museibutiken. Det blev några Mathsson-vykort, några snygga buttons och en mobil som man kan hänga vykort och foton i. Modernas och arkitekturmuseums gemensamma museishop är kul och bra.

Sedan gick vi till Nationalmuseum och såg Stig Lindberg-utställningen, som var utformad som en labyrint, precis som mönstret i hans berömda askfat. Det var en ok utställning, men jag hade gärna sett mer. Framför allt blev jag besviken på att de inte hade några roliga grejer med anknytning till Lindberg-utställningen i butiken. Bara katalogen och en annan bok som jag redan har, och så nyproduktionen av Spisa Ribb med fler koppar, Krakel Spektakelboken och litet porslinssmycken. Varför hade de inga vykort till exempel? Stig Lindbergs porslin och mönster skulle ju göra sig otroligt bra på vykort. Eller nyproduktion av kortleken. Överhuvud taget känns Nationalmuseums butik trist, förutsägbar och fantasilös. Målgruppen är rika östermalmstanter som är med i Nationalmusei vänner, och som tycker att konst alltid ska vara vackert och föreställande, liksom. Rosiga paraplyer och sånt. Jag köpte ingenting där, hittade inte ens ett vykort som jag ville ha.

Vår Stockholmseftermiddag avslutades med fika på Kulturhusets tak bland gräs och betong. Lika trevligt som förra gången jag var där. Och otroligt skönt att få umgås med en kompis i lugn och ro utan stress och ont om tid. Att hinna prata riktigt länge om allt möjligt.