Tillbaka till Stabbyskogen

25 maj 2006 9:11 | Allmänt | 1 kommentar

Efter att Viggo och jag hade varit hos frisören igår skulle vi cykla och plocka blommor, och Viggo fick välja vart vi skulle. Stabbyskogen valde han. När vi bodde i lägenheten hade vi Stabbyskogen inpå knuten och var alltid där. Viggo var så lycklig när vi kom dit igen. Han hittar överallt. Hoppande och springande ropade han förtjust: ”Nu tar vi den här stigen, mamma. Den här stigen är så fin. Och den här är gullig, och den är rolig.”

Jag plockade en bukett med mandelblom, gullvivor, vitsippor, daggkåpa, syren, förgätmigej, humleblomster, ängssyra, smörblommor, gökärt, liljekonvaljer, blåbärsris och midsommarblomster i knopp. Viggo tycker att liljekonvalj är ett så vackert namn. Han kan många blommor efter otaliga blomplockningsturer och läsande av Måns och Mari-böckerna och Ellens blombok. Jag älskar verkligen att plocka blommor. Det är en sån lycka. Hjärtat slår små volter.

1 kommentar »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

  1. Stabbyskogen och gärdena utanför lever i mitt hjärta.

    När jag som student kom till Uppsala hösten 1959, hade jag aldrig tidigare bott i en stad. Ibland blev längtan efter landet svår. Jag hyrde rum på Jumkilsgatan, inte långt från Stabby gärde, så det var dit ut längtan efter blommorna och träden och komockorna förde mig.

    På den tiden fanns det ännu kohagar strax utanför skogen. Där plockade blommor jag blommor, kryssandes mellan korna.

    ***

    Till Stabby kom jag även sen, när jag hade flyttat till rivningslägenheten i hörnet av Kungsgatan och Linnégatan, att ha ett särskilt förhållande. Laboremus skaffade sig lokal i källaren på Tiundagatan 37, så jag var där ofta, ibland flera gånger i veckan. På lördagarna spelade ett gäng laboremiter fotboll på gärdet utanför Stabbyskogen – inte jag, men jag var där och sniffade likt tjuren Ferdinand på blommorna under korkeken. (En gång när Laboremus skulle ha julfest på Västgöta och det ännu inte var snö, var jag i skogsdungarna längre ut och plockade rönnkvistar med rönnbären kvar och annat liknande att ha på festborden.)

    ***

    Låt oss gå längre tillbaka i tiden.

    Under pojkåren i Juniskär visade jag ett för pojkar, då för tiden, ovanligt intresse för blommor.

    Längs bäcken, som skär genom ett hörn av tomten, byggde jag en stenmur, och utrymmet bakom fyllde jag med jord: se där en självvattnande rabatt! Jag köpte nästan alla sorters blomfröer, som då fanns att köpa, och sådde dem huller om buller. Någon så sprängfull blomrabatt har jag aldrig senare sett. Blommorna stod tätt, tätt; ogräset fick väl helt enkelt inte plats mellan blommorna. (Fast kanske ändå: Jag minns en norrländsk sommarnatt av det där slaget, då natten nästan är dag, då jag stod där och rensade min rabatt.)

    Jag älskade långpromenader runt Juni, Nyland och Flintåsen och sen tillbaka till Juniskär, särskilt när det nyss hade varit regn och luften ångade av markernas dofter. Nästan alltid kombinerade jag de här promenaderna med att plocka en stor bukett ängsblommor med hem till mamma. Men ibland också mindre buketter av till exempel styvmorsviol, en av de vildblommor jag älskar mest.

    I Juni finns en lövträdsomgärdad bergknalle, där det, ner mot de åkrar som hörde till Norbergs gård, växer liljekonvalj och gökärt. Och där finns en väldig hägg. Jag har många gånger legat i gräset under den som bedövad av häggens söta doft och låtit solljuset spela mot ansiktet genom häggens gröna blad och vita blom.

    Dit tog jag en sommar många gånger senare också Birgitta.

    På ett ställe längs den här vägen, där Juni övergår i Nyland, finns en hasselbacke, där det växer gullvivor.

    På ängsmarken nedanför brukar det, lite senare på sommaren, finnas gott om blåklockor.

    Bland de FiB-böcker jag sålde i de här trakterna fanns en underbar bok av Alf Pröysen, ”Trastsommar” (”Trost i taklampa” på norska). Det är en av de vackraste sommarböcker jag har läst, inte sämre av att där finns ett antal av Pröysens visor med noter och allt.

    Boken handlar om en flicka som återvänder hem, på sommaren. Hon kommer i det hon kallar ”blåklocksveckan”.

    Det är en underbar metafor för det vi i minnets dunkel söker i vårt yngre förflutna.

    Comment by Enn Kokk — 2006-05-25 10:49 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Kerstin Kokk.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^