Om jag var sportkommentator

Idag på jobbet började Åsa och Anton prata om hur Åsa skulle vara som kommentator på radiosporten av nån anledning. Så sa Åsa att hon i alla fall skulle vara bättre än jag, som inte kan något om sport och är helt ointresserad. Men jag undrar jag. Jag tror att jag skulle vara ganska underhållande. Prata om allt möjligt annat, låta associationerna fara iväg och komma in på massa stickspår, så jag inte kommer ihåg var jag började. Tänk er själva, kanske så här:

Och här ser vi att gräset är grönt på fotbollsplanen. Ingen mossa där, inte. Jag tycker annars att det är fint med mossa i gräsmattan, och skönt att gå på. Gräsmattor med bara gräs är jättetrist. Och mossa är ju användbart till mycket. Man kan ha det när man färgar estniska påskägg och man kan göra fina mosslandskap till jul. Och så kan man pynta det med fint hantverk från 50-talet. För 50-talet var ju verkligen bästa decenniet vad gäller formgivning och arkitektur. Men vad var det vi pratade om? Fotboll. Just ja. Ja, jag kan ju inga fotbollsspelare, men jag vet att en gång fanns det en som hette Putte Kock. När jag var liten hade jag en hamster som hette ungefär så. Ja, först var det min syster Anna som hade hamstern, men sen flyttade hon till Arken, och där fick man inte ha pälsdjur, så då fick jag honom. Först hette hamstern Putte, men sen bytte Anna namn på den till Pytte, för den var så liten. Och jag heter ju Kokk. Det är nästan samma lika. Arken förresten. Nya Arken är ju byggd på 50-talet. 1957 var det klart. Men i samband med ombyggnaden 1992-1993 förstördes en hel del av 50-talskaraktären. Galet. Hm, fotboll var det. Det är trist. Massa snubbar som springer efter en boll. Helt meningslöst. Och jag är ju rädd för bollar som flyger i luften. Verkligen jätterädd. Har inget bollsinne alls. En gång i gymnasiet skulle vi spela handboll, och alla måste turas om att stå i mål. Till sist var det bara jag och en till tjej som inte hade varit målvakt. Handboll är verkligen värsta sporten om man är rädd för bollar som flyger i luften. Vår gympalärare frågade vem av oss som skulle stå i mål, och då föreslog jag halvt på skoj och halvt på allvar att vi kunde stå i mål tillsammans. OK, sa gympaläraren. Så jag och Pernilla ställde oss i målet. När bollen kom emot oss flög vi ut ur målet åt varsitt håll. Man vill väl inte ha en stenhård boll på sig?

Fotnot
Allt ovanstående är sant, om det är nån som undrar.