När polisen sköt sönder Kapitalet

25 oktober 2005 12:35 | Allmänt | 3 kommentarer
Under söndagens middag berättade pappa en mycket rolig och alldeles sann historia, som jag måste återge. Pappa arbetade under större delen av sitt yrkesverksamma liv på Socialdemokratiska partistyrelsens kansli. Dit ringde eller kom det ibland förvirrade personer, och pappa ansågs ha lätt att hantera dem. En gång kom en flykting, jag kommer inte ihåg varifrån, som hade som mission att samla in pengar för att donera Marx Kapitalet till alla som han tyckte behövde den. Så också till Socialdemokraternas kansli. De hade nog flera exemplar på kansliet redan, men pappa tog emot den. Senare fick pappa höra att han hade besökt Metall för att ge Kapitalet till Leif Blomberg, men de trodde att det var en terrorist och ringde polisen. Polisen kom och trodde att det var en bomb, så de sköt sönder boken.

Pappa kan säkert berätta historien om galningen med förföljelsemani som brukade ringa honom, och som pappa började vissla åt i telefonen.

3 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

  1. Jo, något slags kompetens att handskas med galningar har jag. Kanske är det därför sonen har blivit psykolog.

    Under min tid som chefredaktör på Aktuellt i politiken terroriserades partiexpeditionen, ibland dagligen, med samtal från en man som kallade sig Helge men knappast hette det. Hans ärende var att, hur länge som helst och med alla tänkbara argument plus några till, skälla på invandrare.

    Bland annat ringde han ofta en av tidningens reportrar, Lena Näslund. Hon var inte den tålmodigaste på redaktionen och snäste ofta av ”Helge”. Eftersom han inte var lätt att bli av med, försökte hon några gånger förmå honom att i stället tala med den politiske redaktören, alltså mig, vilket ”Helge” alltid vägrade med argumentet att ”han är ju utlänning!”

    Men så en dag kopplade Lena helt sonika över samtalet till mig, och ”Helge” fann sig plötsligt talande med en person, som visserligen inte höll med om alla saker han sa men framför allt orkade lyssna på honom. Efter en lång stund var han till och med beredd att själv avsluta samtalet, vilket han gjorde med följande: ”Men det ska du veta, Enn Kokk, att estländare, det är bra människor.”

    Naturligtvis spreds ryktet på partiexpeditionen, att jag hade förmåga att handskas med galningar, vilket hade sina sidor. Jag fick ta emot mängder av telefonsamtal från fyllekverulanter på fredagseftermiddagarna. Och när receptionen fick besök, som den inte visste hur den skulle hantera, ombads jag ofta att rycka in. Vid ett tillfälle lotsade jag till exempel in en man på mitt rum, som till att börja med lät tämligen normal men vars ärende var att Sverige, eftersom vi har så stora skogar, borde införa trädmyntfot.

    Det där med visslingen handlar dock inte om mig utan om en mer illistig arbetskamrat, Inga-Lena Wallin, under en tid gift Nau. Hon hade drabbats av en man som led av förföljelsemani och som, ibland flera gånger om dagen, ringde henne från olika telefonkiosker på stan och rapporterade, att ”nu är dom efter mig igen”.

    Det här blev med tiden besvärligt, eftersom det ofta hände, när Inga-Lena hade viktigare saker för sig än att prata med galningar. Och så en dag kom hon på en fullkomligt genialisk idé: När den ständigt förföljde ringde igen, sa hon med bekymrad röst: ”Nu är dom efter mig också. Vi måste vara försiktiga. Vi kan ha en signal. När jag inte kan tala fritt, visslar jag så här – f-f-f-t – och då måste du lägga på.”

    Vilket hon också praktiserade. Varje gång Inga-Lena inte hade tid och lust att prata med sin galning, visslade hon bara i luren, och han la på.

    Comment by Enn Kokk — 2005-10-27 22:26 #

  2. åhå, var det så det var. Inga-Lena är ju för övrigt Johannas W:s moster.

    Comment by Kerstin — 2005-10-28 7:35 #

  3. På partikongressen i Malmö träffade jag Inga-Lena Wallin, som hade läst det jag skrev om henne och hennes visselmetod – Johanna hade tipsat henne. Inga-Lena bekräftade, att min version var korrekt, och kunde till och med berätta, vad mannen i fråga hette (men vi ska ju inte i onödan hänga ut enskilda människor, särskilt inte såna med problem).

    Partikongressen var förresten bra, den första på årtionden som var reformivrig och lite mer vänstersinnad.

    Kongressinledningen var också väldigt fin. Bäst var Sofia Karlsson (dotter till min gamle arbetskamrat på 68an Leif Karlsson, numera drivande kraft i PRO men också valberedare i Helga Henschens Vänner). Sofia gjorde ett par av sina Dan Andersson-tolkningar från den lysande CDn ”Svarta ballader”.

    På scenen i cafeterian gavs flera bra program. Jag och mamma lyssnade till exempel på Plura Jonsson, ackompanjerad av brorsan Carla (alltså inte hela Eldkvarn). Och så gjorde uppsalabon Lasse Eriksson ett underbart roligt framträdande. Vi pratade med honom före framträdandet, och efter showen var jag framme vid scenen och berömde honom och köpte hans bok ”Gode Gud, ge mig tålamod – men gör det fort”, signerad. Vi känner Lasse lite sen tidigare: vi har träffats hos landshövdingen, och vi var på premiären på ”Fyra lyckliga män” på Reginateatern. Lasse hade läst intervjun med mig om min politiska musiksamling i UNT; den fanns för övrigt bredvid UNTs mycket positiva recension av reginaföreställningen.

    Comment by Enn Kokk — 2005-11-05 11:42 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Kerstin Kokk.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^