Rebellerna

13 november 2005 21:23 | Allmänt, Tittar på | 2 kommentarer

Vi kollade på TV-dokumentären Rebellerna i SVT som gick i kväll. Vad det gjorde ont i hjärtat när en kvinna berättade om att hon då hade en tvåårig son, och att ledningen bestämde att alla barn skulle tas ifrån föräldrarna för att uppfostras av andra vuxna. Så kom de och hämtade honom mitt i natten utan förvarning. Hon visste inte var han fanns. Så på ett stormöte fick hon se honom buren av en annan vuxen en meter ifrån henne. Och sonen såg henne för några sekunder, sträckte ut handen och sa mamma. Sen var han borta. Men de återförenades till slut. Vet inte hur länge de var ifrån varann. Några månader kanske. Så fruktansvärt hemskt.

2 kommentarer

  1. OcksÃ¥ jag sÃ¥g TV-filmen om rebellrörelsen. Redan 1970 gav Torbjörn Säfve, väl mest känd som romanförfattare, pÃ¥ Författarförlaget ut sin ”Rebellerna i Sverige”, som är en mästerlig skildring av den här rörelsen. Jag har haft den som huvudkälla, när jag själv har skrivit om rebellerna: i till exempel inledningskapitlet om den svenska kommunismens historia, ”Kommunister förökar sig genom delning” i ”VPK och SKP. De grälande tvillingpartierna” (Tidens förlag, 1974), det likartade översiktskapitlet ”Stalins drängar” i ”Vitbok. Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen” (Hjalmarson & Högberg, 2001) och i mitt eget bidrag, ”Vart tog den där elden vägen?” i Laboremus-antologin ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002).

    I den sist nämnda boken skriver också Gun-Britt Andersson om rebellernas excesser, som hon bevittnade från fönstret i lägenheten på Rackarberget.

    I TV-filmen förekom Bo Gustafsson, när det begav sig KFMLs/SKPs chefideolog (och dess förinnan en av grundarna av denna maoistiska rörelse). Bo, som jag kände bÃ¥de dÃ¥ och senare, när han hade blivit socialdemokrat, drogs aldrig med i rebellrörelsen, men han har bättre än nÃ¥gon annan (i en artikel i Ord & Bild) analyserat sektens psykologi. Kort sagt, varför blev till synes normala människor sÃ¥ här konstiga? Jo, som medlem av en sekt tenderar man att ha sekten och dess medlemmar som enda referenspunkter – även om en helt överväldigande majoritet, de som stÃ¥r utanför sekten, upplever världen pÃ¥ ett helt annat sätt.

    När Liza Marklund arbetade med sin senaste bok, ”Den röda vargen” (Piratförlaget, 2003), ringde hon till mig för att kolla nÃ¥gra detaljer om rebellrörelsen; bland annat hade hon hört, att ett av rörelsens beryktade räftsmöten skulle ha ägt rum i Laboremus´ lokal. Jag kunde bekräfta det, eftersom jag kände till det, men jag hade av naturliga skäl inga förstahandsuppgifter att komma med. (Det här hände under en period, dÃ¥ föreningen var pÃ¥ glid Ã¥t det revolutionära hÃ¥llet; föreningen lämnade ju ocksÃ¥ för en tid socialdemokratin. PÃ¥ min tid hade vi aldrig ens lÃ¥nat ut lokalen till nÃ¥got sÃ¥ suspekt som rebellrörelsen.)

    Lokalen lÃ¥g för övrigt i källaren pÃ¥ Tiundagatan 37, inte lÃ¥ngt frÃ¥n Stabby gärde dit rebellerna tÃ¥gade ut för att genom fysiska övningar härda sig för revolutionen…

    Comment by Enn Kokk — 2005-11-14 13:47 #

  2. Jag tittade ocksÃ¥ pÃ¥ programmet igÃ¥r och reagerade precis som Kerstin pÃ¥ mamman som blev frÃ¥ntagen sitt barn. Fasansfullt. För mig var mycket av det man talade om i övrigt rätt okänt. Visst hörde man om kÃ¥rhusokupationen, men inte brydde jag mig sÃ¥ mycket – hade andra större egna bekymmer under de Ã¥ren. Sedan var det mycket intressant att läsa Enns initierade kommentarer. Mycket av det som talades om i filmen hade man som politiskt ointressedad pÃ¥ västkusten inte mycket hum om pÃ¥ den tiden. det som hände i Stockholm angick liksom inte oss som inte rörde sig i den världen.

    Comment by Kristina S — 2005-11-14 22:25 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Kerstin Kokk.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^