Gummistövlar
15 november 2005 10:52 | Allmänt, Läser | 2 kommentarerI dessa slaskiga tider med flitigt användande av gummistövlar, brukar jag tänka på en dikt av Verner Aspenström.
Du och jag och världen
Fråga inte vem du är och vem jag är
och varför allting är.
Låt professorerna utreda,
de har betalt.
Ställ hushållsvågen på bordet
och låt verkligheten väga sig själv.
Sätt på dig kappan.
Släck ljuset i tamburen.
Stäng dörren.
Låt de döda balsamera de döda.
Här går vi nu.
Den som har de vita gummistövlarna
är du.
Den som har de svarta gummistövlarna
är jag.
Och regnet som faller över oss båda
är regnet.
2 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Kerstin Kokk.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
En underbar kärleksdikt, ur ”Trappan”, 1964; jag har citerat den många gånger.
När jag var sekreterare i partiexpeditionens ledningsgrupp, försökte jag alltid göra kallelserna, dagordningarna och protokollen till/för/från dess sammanträden och funktionärs- och personalsammanträdena mer läsbara genom att återge dikter, ibland många dikter på ett bestämt tema. även kärleksdikter förekom.
Utom den du citerar har jag till exempel använt den här ur ”Hundarna”, 1954:
SOMMARNATT
Solbrasan har sjunkit i havet,
ugglan tänder sina lyktor.
Jag låser för natten.
I köket: doft av dill,
i kammaren jasminer.
ömt lyfter du katten
från sängtäcket.
Din nakna kropp skimrar
som skumbläddror på stranden.
Snart är jag dig så nära
att dina ögonfransar krusas.
När forskarna hittar de här papperen på Arbetarrörelsens arkiv i framtiden, kommer de förmodligen att utbrista: ”Fan vad intresserade av lyrik partiombudsmännen var på den tiden!”
Werner Aspenström har, från gymnasietiden i Sundsvall och framåt, varit en av mina ständiga följeslagare. Minns du förresten, att du gav mig månpocketupplagan av hans ”Dikter” i julklapp 1987?
Tidigt lärde jag mig älska till exempel följande dikter ur ”Litania” från 1952:
BONDSYRENER
Första sommardagen och syrener:
skamsna vänder sig byborna bort,
ännu inte vana vid det sköna.
I mörkningen smyger de ut,
bryter fumligt några kvistar.
MäTARLARVEN
Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor i dag,
alldeles för blå och tusenmila.
Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.
Fast de här, som jag heller aldrig glömmer, är kanske mer passande just nu:
HöST
De släpande dimmorna, morgon och afton.
Där står den gamla eken och hostar.
Hur lätt det var att andas den gången
när gulärlan plockade tagel i törnrossnåret.
OKTOBER
Spindlarna lappar sina trasiga nät
- du dröjer dig kvar i sommaren.
Men vinden vrider sig sakta mot norr,
även för astrarna återstår endast att dö.
Och fastän elden knastrande brinner,
känner du lukten av syra och svart gräs.
En morgon vaknar du vid hundskall:
oktober skäller som en raggig hund.
Werner Aspenström är en av våra främsta naturlyriker men för den skull ingen enkel idylliker; han var en starkt samhällsengagerad människa. När jag efter lumpen vårterminen 1959 vikarierade som svensklärare på enhetsskolans högstadium i Kvissle och Njurunda i mina gamla hemtrakter, lät jag eleverna – med mycket växlande resultat – skriftligt analysera följande satir ur ”Snölegend”, 1949:
FåGLAR I 1700-TALSSTIL
Kejsarfågeln och kungsfågeln
och alla de små kammargökarna.
Presidentfågeln och excellensfågeln
och deras många sugsnappare,
undervippor och tåsparvar,
talmanstrastar, trofinkar,
dörrpipare och tidensvansar.
Den stora kanonfågeln och galonfågeln,
tomherren och lärdsmygen,
ringduvan och sänglärkan…
vad många sorter
i den Högsta Fågelns handelsbod,
vilka fina sommartapeter.
Senare i livet har jag kommit att personligen träffa dem allihop.
Det här är redan alltför långt, men jag vill gärna avsluta med att knyta ihop de här båda sidorna av Werner Aspenström genom att citera en dikt ur ”Trappan”, 1964, vars credo också är mitt:
STADEN
Jag är ingen opolitisk person.
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land.
Jag anser freden vara vår största tanke.
Men jag vill inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv.
Det är den tiden på dygnet
då bogserbåten Rex ger sig ut i skärgården
för att hämta soluppgången.
Det är den tiden på året
när jätten i Skinnarviksbergen
har syrenklasar i håret.
Strax öppnar han käften och spottar ut
en svärm skrattmåsar över stan.
Jag tycker det är vackert, helt enkelt.
Jag tycker det är mänskligt, ibland.
Comment by Enn Kokk — 2005-11-16 21:52 #
Det här blir ju verkligen som en blogg i bloggen. Ja, Kerstin, man kan ju undra när far din tar sig i kragen och skaffar en egen…
Men det är kul att läsa hur som helst.
Comment by Lisa — 2005-11-17 22:23 #