Att kunna skriva
13 januari 2006 20:39 | Allmänt | 4 kommentarerNu måste jag blogga om en sak som kanske är litet känslig. Det här med att kunna uttrycka sig i skrift. Jag tycker nämligen att det är otroligt många vuxna människor i dagens samhälle som är urusla på att skriva, och att det inte finns tillräcklig respekt för kompetensen att kunna skriva bra.
Det är naturligtvis litet läskigt att blogga om det här, för genast läser ni mig med kritiska ögon. Men det finns ju inget sätt att skriva som är det enda rätta. Däremot är det bra att kunna reglerna, och förstå varför de finns. Då kan man skriva med ett personligt språk. För det är lätt att bli missförstådd om man skriver oprecist och uttrycker sig dåligt.
En anledning till att jag har funderat rätt mycket på det här är att jag i olika sammanhang i jobbet och genom mina ideella uppdrag får läsa till exempel projektbeskrivningar och bidragsansökningar som är helt sanslöst dåligt skrivna. Det kan vara fantastiskt bra projekt (fast ofta dåliga också), men de är presenterade på ett sätt som drar ner dem. Ofta kan det vara högstadienivå eller ännu sämre på språket. Det handlar både om stavning, grammatik, fel användning av uttryck och dåligt ordförråd, och så är folk så dåliga på att korrekturläsa. Alla slinter vi ju på tangenterna, eller hoppar över tankeled i inspirationen när vi skriver snabbt, men man måste ju läsa igenom ordentligt innan man skickar iväg en bidragsansökan, eller vad det nu är.
Nu kanske ni sitter där och retar upp er, och tänker att jag sitter här på mina höga akademikerhästar, men faktum är att det här är ett problem som finns även på universitetet och bland akademiker i arbetslivet. Jag har läst så många uppsatser på B-, C- och D-nivå på neandertalspråk. Inte ens när man har valt en akademisk bana, och gått massor av år i skolan, behärskar man sitt språk i skriftlig framställning ordentligt. Och i en vetenskaplig text är det verkligen helt nödvändig att vara tydlig och använda rätt ord och uttryck, så att det inte finns minsta risk att bli missförstådd. Det är särskrivningar, och man kan inte kommatera ordentligt. Helt otroligt, tycker jag.
Ibland hör jag också människor irritera sig på att vetenskapliga texter skulle ha ett onödigt krångligt språk, att man skulle använda uttryck som inte behöver användas. Det tycker jag också visar på brist på respekt för språkets betydelse. Om man ska låta bli att använda ett uttryck för att inte alla förstår det, kan man ju inte beskriva exakt vad man vill ha sagt, eller så måste man använda onödigt många ord. Jag ska försöka att göra ett par exempel på områden som man inte brukar associera som akademiska (men som förvisso kan behandlas akademiskt och teoretiskt). Om man ska prata om fotboll räcker det ju inte med att använda ordet bollsport, för det inrymmer massor av fler sporter än fotboll. Om man ska prata om musik på ett initierat sätt räcker det inte med att säga att det är bra eller dåligt. Man måste ha uttrycken som exakt beskriver vad man menar.
Vad som verkligen kan irritera mig, är att man inte tar kunskapen att kunna skriva på allvar. Det är inte så viktigt. Jag har varit arbetsgivare, varit med om att anställa en del personal och varit arbetsledare när jag var distriktsordförande i IOGT-NTO i Uppsala län i fyra år, och även när det gäller museivärdarna i ordenshuset på Skansen, och runt omkring sig ser man ju jämt tjänstetillsättningar som man kan tycka det ena och det andra om. Jag tittar mycket på vad de har för förmåga att uttrycka sig i sin jobbansökan, för kan man inte uttrycka sig bra där, kan man inte heller skriva en bra projektansökan och dra in pengar som behövs för att kunna bedriva verksamhet. Det är i så många jobb där det är viktigt att kunna skriva, oavsett om man är akademiker eller inte.
4 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Kerstin Kokk.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Språket är jätteviktigt, bland annat av de skäl Kerstin anger.
Jag har med min speciella bakgrund ytterligare ett skäl att tycka så. När jag vid sju års ålder kom till Sverige, kunde jag inte ett ord svenska. Men jag hade lärt mig läsa vid tre och insåg tidigt, att det här med att kunna läsa och begripa och skriva och själv uttrycka sig begripligt var nyckeln till världen, om man ville behärska den. I trean var jag bäst i klassen i svenska, och det hör till det jag är mest stolt över i mitt liv.
Också jag har, i mitt jobb, som förtroendevald och i privata sammanhang, sett förfärliga exempel på misshandel av svenska språket. även jag kan göra slarvfel – jag har sett borttappade och felslagna bokstäver i de kommentarer jag har gjort på din blogg – men vad jag syftar på är brist på stringens och på elementära kunskaper i grammatik och satslära; vettigt brukad interpunktion kan likaså göra stor skillnad.
Under min tid på socialdemokratiska partistyrelsen skrev jag, tillsammans med en journalistkollega, den nu döde Gösta Ohlsson, skrivregler för partiexpeditionens personal och för trycksaker, utgivna av partiet. När jag under ett antal år var protokollsekreterare vid VU- och partistyrelsesammanträdena, skrevs protokollen i börja ut av ett antal kontorister från band; bandutskrifterna rättades sedan i allmänhet av mig.
En av de här kontoristerna, Petra Vainionpää, fungerade under några år som min assistent. Hon var en mycket trevlig och ambitiös arbetskamrat men hade ingen lång formell utbildning bakom sig och hade därför i början luckor i sina kunskaper i att hantera svenskan. Till hennes stora förtjänster hörde nyfikenhet. Ofta, när jag korrigerade hennes manus, frågade hon därför: Varför gör du så där? Varför måste man skriva så?
Undan för undan blev hon duktigare och duktigare och pluggade också, vid sidan av jobbet, in en gymnasieexamen – rätt många böcker som behövdes lånade hon av mig. Och sen blev hon språkkonsult med egen firma!
En sån sak väger upp många felslagna dagar i ett långt arbetsliv.
Som en påminnelse har jag i mitt arbetsrum en plakett som jag fick från henne en jämn födelsedag. Texten lyder:
”Underbara människa!
Jag kan tyvärr inte komma i dag, men jag sänder dig mina allra varmaste tankar.
Du har lärt mig så mycket!
Och visst hade vi kul med alla ord
som vi vände och vred
- oss av skratt.
Miljoner kramar, och njut av livet!
Petra”
Och allt detta för att jag var så sträng, så sträng med språket och massakrerade hennes bandutskrifter med rödpenna, så att de såg ut som en bild av mässlingen.
Comment by Enn Kokk — 2006-01-15 17:54 #
Tidningen Journalisten – jag är fortfarande medlem i mitt famla fack, Journalistförbundet – har på näst sista sidan en tvåspaltig kolumn med grodor ur svensk press. Några exempel:
”Bildörren öppnades och slog till en av kvinnorna på benen och försvann sedan från platsen.” (Gotlands Tidningar)
”Under några år arbetade Margaretha som lärare i Diö och i älmhult, men efter barnen och flytten från Sverige lades läraryrket ner.” (Smålandsposten)
”För tio år sen såg hennes dåvarande sambo en lapp om motionsboxning i närbutiken. åsa gick dit.” (Expressen)
Och så Fri Köpenskap om vad Göran Persson tycker om:
”En måltid tillsammans med hustrun Anitra Steen som dessutom innehåller senap som krydda.”
är Bo underrättad?
Comment by Enn Kokk — 2006-01-17 12:06 #
I dag kom senaste numret av Journalisten. Under Grodor hittar man följande ur Kyrkans Tidning:
”ålder: 56 år.
Yrke: Präst i snart 35 år.
Familj: Gift med 4 barn mellan 19 och 25 år.”
Och så Expressens löp, en riktig höjdare:
”Så lyckades
BIRGIT
NILSSON
hålla sin
DöD
HEMLIG”
Comment by Enn Kokk — 2006-01-24 11:55 #
[…] Jag har också skrivit om att kunna uttrycka sig i skrift och den brist på respekt för den kunskapen som jag tycker finns. Läs här. […]
Pingback by Kerstin Kokk » Bra om bildning — 2006-05-31 23:30 #