20 år

17 januari 2006 20:49 | Allmänt | 4 kommentarer

Så länge har mamma och pappa varit gifta idag. De gifte sig när jag gick i 1:an i gymnasiet, men då hade de varit ett par sedan mitten av 60-talet. Grattis!

4 kommentarer

  1. Grattis från mej med!

    På söndag firar mina föräldrar 40 år sen första dejten. Snacka om att man ligger i lä mot föräldrar som dina och mina.

    Jag hoppas ocksÃ¥ fÃ¥ fira sÃ¥nna där rejäla jubileum när jag är äldre – det är sÃ¥ romantiskt med kärlek som hÃ¥ller.

    Comment by Ã¥sa — 2006-01-17 21:58 #

  2. Grattis från mej med!

    På söndag firar mina föräldrar 40 år sen första dejten. Snacka om att man ligger i lä mot föräldrar som dina och mina.

    Jag hoppas ocksÃ¥ fÃ¥ fira sÃ¥nna där rejäla jubileum när jag är äldre – det är sÃ¥ romantiskt med kärlek som hÃ¥ller.

    Comment by Ã¥sa — 2006-01-17 21:58 #

  3. Hej Kerstin!

    Det här är mamma, som skriver på pappas blogg. Tack för den fina bröllopsmiddagen du bjöd på för 20 år sedan! Vi har, som du vet, dessutom delat livet sedan drygt 40 år.

    Kram

    Mamma

    Comment by Enn Kokk — 2006-01-17 22:09 #

  4. Sammanlagt har vi levt ihop i 42 år, varav 22 i synd, alltså fortfarande två år längre än vi har varit gifta. Barnen var ju till exempel tillkomna under vårt liv som sambor (som det så småningom kom att heta).

    MÃ¥ndagskvällen, dagen före bröllopsdagen, avslutade vi av en ren slump med att lyssna pÃ¥ en Mozart-CD, som inleds med att Wienfilharmonikerna under ledning av Karl Böhm spelade ”Eine kleine Nachtmusik”. Det är musik vi ständigt lyssnade pÃ¥ under vÃ¥r första tid tillsammans, fast dÃ¥ var det frÃ¥n en EP med Berliner Philharmoniker under ledning av Wilhelm Furtwänger. Vi lyssnade ocksÃ¥ pÃ¥ Franz Schuberts ”Forellen-Quintett” och de övriga fÃ¥taliga skivor mamma förde med sig till sitt nya hem, som hon för sina sista pengar hade försett med en grammofon med fint ljud; den stÃ¥r, nu obrukbar men som ett minne över vÃ¥r ungdom, pÃ¥ glasverandan i öregrund.

    Vid stigande Ã¥lder är jag innerligt tacksam över att vi har hÃ¥llit ihop under alla de Ã¥r som har gÃ¥tt sen dess – uttrycket ”i ljuvt och lett” är inte sÃ¥ dumt. Att ha barn och barnbarn tillsammans, att ha stöttat varann när det behövdes men ocksÃ¥ att ha bjudit motstÃ¥nd när det behövdes, att ha byggt upp ett hem och ett sommarhem med en underbar trädgÃ¥rd tillsammans, att ha sÃ¥ mÃ¥nga minnen och erfarenheter tillsammans – allt detta och mycket mer är nÃ¥got att glädjas över.

    Dan före bröllopsdagen berättade jag för mamma, att jag ville bjuda ut henne pÃ¥ 20-Ã¥rsdagen, och frÃ¥gade, vad hon ville göra. Middag och bio ville hon ha. Middag före bion, eftersom vi bÃ¥da ville se den danska serien ”örnen” senare pÃ¥ kvällen.

    Vi hade först tänkt prova Guldkanten i Saluhallen, men den var ännu inte öppen, när vi anlände. Samma sak med kära gamla Domtrappkällaren, som vi försökte gÃ¥ till därnäst. SÃ¥ blev det till slut ”Hambergs”, där vi ocksÃ¥ har varit mÃ¥nga gÃ¥ngen – och inget ont i det: dom är bra, och vi gillar fisk. Vi Ã¥t först skaldjursterrin och sen rödtunga i smörsÃ¥s med kapris, citron och kokt potatis. Till det drack vi – förlÃ¥t, Kerstin – en flaska Pinot Gris, det vita vin som vi ocksÃ¥ serverade pÃ¥ min 60-Ã¥rsfest. Och pÃ¥ det var sin dubbel espresso.

    Sen gick vi, pÃ¥ mammas förslag, till Fyris och sÃ¥g ”Sigrid & Isaac”. till formen närmast en dokumentär, där handlingen à la radiodramatik förs fram av tvÃ¥ röster men där det blir film med hjälp av journalfilmsavsnitt och en kaskad av fantastiska konstverk, skapade av Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald. Tidsatmosfären med judehatet är fint fÃ¥ngad. Som äktenskapsskildring är den, särskilt pÃ¥ en bröllopsdag, inte uppmuntrande: hon hamnar pÃ¥ Beckomberga, paret skiljer sig och han gifter om sig.

    Men livet är ju ett både och. Dan därpå var vi på begravning. Den som begravdes var Tommy Lindquist, som var gift med en av mammas kusiner, Margareta, Lillan kallad. Silverdals kapell var alldeles fullt av alla dessa människor, som ingår i den stora dahlska släkten, och så förstås människor ur hans familj och vänkrets.

    Begravningsakten var fin, som sÃ¥ ofta numera en blandning av religiöst och profant. PÃ¥ den religiösa sidan fanns böner och psalmer, som jag förstÃ¥s kan sen min skoltid men inte deltar i. PÃ¥ den profana sidan Evert Taubes ”SÃ¥ skimrande var aldrig havet”, Tove Janssons och Erna Tauros ”Höstvisa” och sÃ¥ Albinonis ”Adagio”, fint spelad av Ylva Magnusson.

    Det eller snarare den som berörda mig mest var Tommys yngsta dotter Kristina. Först redan när vi i det allt mer tilltagande snögloppet gick bredvid varann upp mot kyrkan: ”Det här är ett väder, som av nÃ¥gon anledning drabbar en vid begravningar och demonstrationer.” Och sen i ett strongt äreminnestal över pappan, där ett bärande deltema var att hans mÃ¥ngförgrenade kunskapstörst var ett livslÃ¥ngt krig mot barndomens hindrande klassbakgrund. Alldeles pÃ¥ slutet ville hennes röst inte riktigt bära längre – och det hade min inte heller gjort, om jag hade tvingats säga nÃ¥got just dÃ¥.

    PÃ¥ mÃ¥ndagskvällen hade vi ocksÃ¥ lyssnat pÃ¥ den sista av sammanlagt sex CD i boxen ”Mina visor” med Allan Edwall (National NATCD 055, 2005), som jag gav mamma pÃ¥ hennes 68-Ã¥rsdag i höstas. PÃ¥ den finns, i en alternativ upptagning, en lÃ¥t som ursprungligen fanns med pÃ¥ Allans andra LP ”Färdknäpp”, som jag var med om att ge ut pÃ¥ arbetarrörelsens sorgligt nedlagda skivbolag a disc (alla Allans a disc-skivor – han debuterade och fortsatte att ge ut sina skivor pÃ¥ a disc – finns ocksÃ¥ med i den här boxen). LÃ¥ten heter ”Plötsligt en dag” och är väl en tänkvärd brygga mellan bröllop och begravning:

    Plötsligt en dag framför spegelen
    kommer den
    otäcka sanningen,
    stygg i sitt hån,

    ser lite medlidsamt på mig
    och frågar sen:
    Var har den gamlingen
    kommit ifrån?

    Nyss låg du liten och rosig
    och spenavarm
    trygg vid din moders barm
    nykläckt och grann,

    nu, efter bara ett långvarigt
    ögonblick
    i ett förbrukat skick
    barnet försvann.

    Livet är fasligt kort
    snart ska man vissna bort,
    kvar blir blott fotografier.
    Skynda min älskade, spill ingen tid,
    snart tager tystnaden vid
    med sin förfärliga frid,
    utan bekymmer och strid.

    Knappt har man kommit, så skyndar man ut.
    Evighet krymper ihop till minut.
    älskade, hit med din trut!
    Snart är det trevliga slut.
    Ingenting blir som förut.

    Comment by Enn Kokk — 2006-01-19 18:31 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Kerstin Kokk.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^