Frånvarande fäder

23 januari 2006 8:26 | Allmänt | 1 kommentar
Ibland när Klara inte vill somna på kvällarna och jag sitter och ammar henne hamnar jag framför Nannyakuten, tv-programmet där en engelsk nanny ska hjälpa en amerikansk familj att få ordning på saker som inte funkar med barnen. Jag har väl sett delar av tre program på senare tid, och vad är problemet i alla familjerna? Jo, mamman är antingen hemmafru eller jobbar, men oavsett gör hon allt hushållsarbete och det är bara hon som tar hand om barnen. Papporna är borta eller hemma och slöar och håller på med nån hobby. Igår var det en väldigt kyrklig familj med många barn, och pappan var borta alla kvällar på kyrkokören eller olika kyrkouppdrag. Han sa att han ville ha fler barn, men han tyckte det var så jobbigt hemma att han inte ville vara där. Han pratade aldrig med barnen och gjorde aldrig något med dem. Det var verkligen hemskt. Varje gång är nannyns lösning att pappan ska ta ansvar, och varje gång funkar det!

1 kommentar »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

  1. När jag bläddrade i de bundna årgångarna av Aktuellt i politiken, hittade jag en ”blogg” med anknytning till detta i nummer 10 1979:

    DET
    HäNDER

    …att män och kvinnor bedöms helt olika. Händer och händer förresten – det är snarare regel än undantag.

    * Här om kvällen var jag och Birgitta på kvartssamtal hos Kerstins fröken.
    Jag är klasspappa det här året. Birgitta satt i klassens julfestkommitté i höstas.
    Vardagskvällar – när Birgitta ofta är i riksdagen eller på möten eller på sammanträden – hämtar jag barnen hos dagmamman, handlar, lagar mat och diskar, är tillsammans med ungarna och läser godnattsaga. Birgitta har den föga avundsvärda uppgiften att ha hand om barnen på vardagsmorgnarna: Väckning, frukost, avtågande till dagmamman respektive skolan. (Under riksdagens sommaruppehåll är hon dock mer med barnen än jag.)
    Jämställdhet?
    Jag är inte någon vän av alltför storvulna deklarationer, och jag erkänner gärna att jag är skraltig på att sy. (Men jag är riktigt skaplig på att skura golv!)
    Vad jag vill ha sagt är att vi stretar på så gott vi kan. Som så många andra.

    * Det intressanta är att män och kvinnor i såna här vardagliga familjesituationer bedöms helt olika.
    Då och då råkar Birgitta ut för att människor, lite ojande, säger att ”du hinner väl inte ägna dig så mycket åt dina barn”. Själv är jag också borta hemifrån: På konferens några dar, bevakar centerstämman en vecka, åker ut i landet på något möte. Men aldrig har någon sagt till mig att jag försummar mina barn!
    Om man som pappa gör sin självklara plikt mot sina barn (vilket förresten mest är en glädje), så händer det att man i stället får helt oförtjänt beröm: Oj, vilken duktig pappa! (Som tar hand om sina egna barn, alltså.)
    Men jag har varit med om att en människa som flera kvällar i rad hade sökt Birgitta hemma där efter att ha konstaterat detta spontant/nyfiket utbrast:
    - är du lycklig?
    Jag blev så häpen att jag – som annars inte är känd för det – tappade målföret.

    * En lycka med jämställdheten (eller något ditåt i alla fall) är att barnen erövrar lite mer av sina pappors liv. Det är en ömsesidig lycka.
    I kväll ska jag gå på Kerstins musikskoleuppspelning och höra henne spela klarinett.
    Enn Kokk

    Comment by Enn Kokk — 2006-02-04 12:56 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Kerstin Kokk.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^