Faster Anna-Greta

1 februari 2006 21:46 | Allmänt | 2 kommentarer

I eftermiddag har jag varit på begravning. Det var min mammas faster Anna-Greta som begravdes. Fantastiska, lysande Anna-Greta, som var en stark och självständig människa som alltid ville hjälpa andra.

Det blir så konstigt på begravningar. Alla är så ledsna, men samtidigt är det roligt att träffa släktingar som det var ett tag sedan man träffade. Det var väl en ganska kyrklig begravning, och jag reagerade på att prästen egentligen inte sa något om Anna-Greta. Bara refererade till hennes gudstro. Annars brukar väl prästen alltid säga något om den bortgångnes liv och värv, men så var det inte här. Konstigt. För Anna-Greta var verkligen ingen blek och intetsägande person. Det finns hur mycket som helst att säga om henne. Men det var naturligtvis många tal på minnesstunden på Musicum efteråt. Massor av släkt och alla hennes gamla sjuksköterske- och fredsrörelsevänner var där. Och mina sysslingar Ylva och åsa spelade fiol så fint.

Anna-Greta och hennes syster Karin, som också bor på Luthagen precis som Anna-Greta gjorde, har alltid varit så coola. Hur många 80+are känner ni som är ute och demonstrerar för fred varje vecka?

2 kommentarer

  1. Anna-Gretas syster Karin meddelade de församlade pÃ¥ Musicum, att den senaste och fortfarande pÃ¥gÃ¥ende fredsdemonstrationen genomförs under parollen ”Stoppa muren”.

    Bakgrunden till den parollen kan man studera på Bos blogg den 26 januari. Rubriken är Palestina.

    Jag råkar dessutom veta, att den grupp palestinier, som i höstas gästade Uppsala arbetarekommun, råkade gå över Stora torget en demonstrationslördag. När de fick texten översatt för sig, applåderade de.

    Comment by Enn Kokk — 2006-02-02 12:06 #

  2. Också om döden har jag skrivit i min bloggartade spalt i Aktuellt i politiken (11 1980):

    DET
    HäNDER

    …att vÃ¥ren dramatiskt ökar livskänslan. SÃ¥ har det varit denna torra och kalla vÃ¥r, som aldrig har velat gÃ¥ över i försommar.

    I öregrund har vinden blÃ¥st kylig och ihÃ¥llande över grepen. Trädens knoppar har varit ynkligt smÃ¥ vecka efter vecka – en förkrympt grönska som har hukat sig i kalluften.

    Men min grävvecka runt Kristi Himmelsfärdsdag har jag ändå haft. Tio kubik jord och femton kubik sand har förvandlats till potatisland och gräsmatta. Annandag pingst blev jag klar.

    Men de nyplanterade rosorna bryter. Och jag vet att när värmen väl kommer så kommer trädgården att explodera i grönska och förgätmigej och krikonblom.

    * Söndan efter Kristi Himmelsfärdsdag Ã¥ker jag och Birgitta och barnen frÃ¥n öregrund och till Gävle, för vidare befordran till Norrsundet. Vi hälsar pÃ¥ hos Tommy och Siv; Tommy – Tommy Hedlund, ombudsman i Gävle arbetarekommun – har köpt biljetter Ã¥t oss till arbetarspelet ”De bröto bygd”.

    Det är ett fint stycke teater, bÃ¥de roligt och allvarligt. Vad duktiga – i mÃ¥nga fall pÃ¥ gränsen till professionalism – de här amatörerna, de flesta av dem skiftarbetare pÃ¥ bruket, är! Plötsligt lever de agerandes far- och morföräldrar här och nu!

    Människan dör, partiet lever. En paroll från Cuba, tillämplig på Norrsundet.

    * Människor dör.

    Nu är jag i den ålder då människor jag har känt avlider i åldersgruppens sjukdomar, hjärtinfarkt och annat.

    I Botkyrka gamla kyrka (från 1126!) begravs Aktuellt-medarbetaren Bertil G Nilsson, denne fantastiske journalist som hade de för yrkeskåren ovanliga egenskaperna mänsklig försynthet och blyghet.

    Och dagen efter är det dags för Svante Foerster, novellmedarbetare i (senast i första maj-numret) och prenumerantvärvare för denna tidning.

    Jag har av och till haft kontakt med honom sen gymnasieåren i Sundsvall, då jag höll föredrag inför klassen om honom.

    När han var här med novellen till första maj-numret sa vi att vi skulle äta lunch nån dag och snacka om det ena och det andra.

    Nu äter Svante i stället lunch med Branting och Krapotkin och Billie Holiday.

    Enn Kokk

    Novellen i första maj-numret (7 1980) hette ”Sayonara” och var illustrerad av Svantes gamle Söder-kompis Björn Hinders.

    Att jag inte bara nämner Branting – Svante var ursosse – utan ocksÃ¥ Krapotkin och Billie Holiday beror pÃ¥ att han hade en dragning Ã¥t frihetlig socialism samt ägde en jättelik stenkakesamling med jazz; en gÃ¥ng gästade han förresten Laboremus´ julfest pÃ¥ Västgöta nation och spelade jazzplattor. De tidiga diktsamlingar jag talade om i min gymnasieklass – ”Solmässa” (Metamorfos förlag, 1954, ”Gränstid” (Bonniers, 1955, och ”Blues” (Tiden, 1956) – innehÃ¥ller alla jazz- och bluesdikter. I ”Gränstid” fanns dikten ”Strange Fruit – tilläggsstämma pÃ¥ avstÃ¥nd”, som ju tydligt knyter an till Billie Holidays klassiker.

    Ett urval av Svante Foersters dikter finns i ”Kärleken upphäver tiden. Dikter 1952-1981″ (Symposion, 1987.

    Där finns bland annat den dikt som jag betraktar som Svante Foersters bästa, en av de bästa politiska dikterna över huvud taget på svenska:

    I DETTA LAND, KAMRAT

    I

    Grey is beautiful och
    gråhet är vår arvedel; gråhet
    är vår klasskamrat.
    Grey is beautiful
    och grått som stenhällar och vadmal,
    grått som stenblandad åkerjord,
    grått som en gammal mjölkpall
    det ursinne som slog den danske fogden på käften.
    Grey is beautiful, grått är arbetets färg.
    Och grått kan skimra, nästan lysa; det grå
    garnet det starkaste, den grå stenen gatans.
    Grå häst är arbetshäst.

    En tillräckligt stor och dov massa verkar alltid grå.
    Det finns rentav ett ord för detta.
    Den grå massan.
    En tillräckligt stor och grå massa verkar alltid.

    Grey is beautiful och
    det finns faktiskt en skönhet i Svenska Kommunalarbetareförbundet.
    Grey is beatiful även i språket, ty det är på det grå språket
    som demokratins grundlag blivit formulerad:
    ”Votering är begärd
    och skall verkställas.”
    Och fråga oss sedan
    vad som är vackrare än ”du gamla du fria”. Svaret är grÃ¥tt.
    Votering, varje votering, varje votum.
    Människans rätt till röst; hennes rätt att icke blott tala
    men våga
    tala.

    III

    I detta land kamrat, som är landet Sverige,
    har du en röst.
    För när votering är begärd
    skall den verkställas.

    Detta är ett smakprov. Dikten bestÃ¥r av fem lÃ¥nga avsnitt. Den hade tidigare bara publicerats i KSFs och socialdemokratiska partiets valdiktsamling ”Man kan inte äga en katt”, en i en lÃ¥ng rad liknande publikationer med bidrag av mÃ¥nga svenska poeter, mÃ¥nga av dem mycket mer namnkunniga än Svante Foerster.

    Just de här avsnitten av dikten gav jag till Göran Persson för hans demokratital vid partikongressen i Sundsvall 1987. De finns därför Ã¥tergivna just sÃ¥ här i kongressprotokollet, del 3 (sidorna 96 och 97). ”Varför har jag inte läst det här förut?” frÃ¥gade han häpet och imponerat, när han hade fÃ¥tt Foersters dikt i sin hand.

    ”I detta land, kamrat” finns ocksÃ¥ Ã¥tergiven i Göran Greiders fina antologi med 56 politiska dikter, ”Bakom TV´n ändrades ljuset (Bonniers, 2005).

    I sin kommentar pÃ¥minner Greider om ett replikskifte i romanen ”Klasskämpen” (Rabén & Sjögren, 1964), en höjdpunkt i Foersters nÃ¥got ojämna produktion:

    ”Vilket är det vackraste ord du vet? frÃ¥gade hon späd i min famn.
    Och jag svarade med samma uppriktighet:
    - Votering är begärd och skall verkställas.”

    Boken har manligt sexistiska drag, vill jag varna kvinnliga bloggläsare, men den är väl värd att ta sig igenom. I många avseenden är det en lysande roman.

    Comment by Enn Kokk — 2006-02-05 17:50 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Kerstin Kokk.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^