När det inte går att skriva

Ibland blir man alldeles överrumplad av livet; är inte alls förberedd och har svårt att förstå. Förra veckan fick vi besked att min farbror Stor-Matti hade dött. (Egentligen Matti, men har kallats Stor-Matti i familjen sedan min lillebror Matti föddes.) Matti var fyra år yngre än min pappa, 66 år, och hade inen allvarlig sjukdom. Visserligen har min pappa nyligen fått pacemaker, och minsta brorsan Mikko har också hjärtproblem, men det var ingen som kunde tro att Matti skulle dö än på många år. Det var verkligen en chock och en stor sorg.

Matti var uppe i sin och Mikkos fjällstuga och fiskade ensam, och hittades av mannen som hade sålt fiskekortet åt honom, och som undrade varför Matti inte syntes till trots att bilen stod där dag efter dag. Han hade dött i sängen, och vi har fortfarande inte fått obduktionsprotokollet, men det är väl troligt att det var hjärtat.

Jag har verkligen inte orkat skriva här på bloggen, och det har varit svårt att koncentrera sig på jobbet och skriva texter, som hör till det jag ägnar mig åt mesta delen av min arbetstid. Mycket lättare har det varit att göra sådana rutingrejer som jag annars tycker är trist. Och det är skönt när man är med barnen. Då måste man fokusera på det. Pannkakor ska stekas, sagoböcker ska läsas och lego ska byggas fast man är ledsen.

Stor-Matti bodde i andra änden av Svartbäcken, och han var alltid med oss på jul och midsommar och ofta, ofta annars. När jag vara liten bodde han i den lägenhet på Kungsgatan som han och pappa från början delade på som studenter. Den var väldigt omodern, med bara kallvatten, men med en spännande vind där han påstod att vindsgubben bodde, och där vi hade skattjakter. En enorm krukväxt, som ett litet träd, stod i köket. Jag minns inte om det var en hibiskus eller kanske citronträd, men på somrarna hade han fönstret öppet och fåglarna flög in och satte sig i trädet.

Jag minns också svamputflykter, hur han och Lill-Matti spelade gitarr och munspel tillsammans, och alla gånger vi hade sällskap på tåget under år av pendlande. Och berättelserna om hur han och hans kompisar cyklade genom hela Europa, också genom flera öststater, under 60-talet. Stor-Matti var verkligen speciell, och jag saknar honom så mycket.