Rätsida

Barnens fasta rutiner har förfallit totalt under semestern. De har varit uppe senare och senare, och sovit längre och längre på morgonen/förmiddagen. Visst är det skönt att för första gången sedan Viggo föddes 2002 få sova längre än till 6-7 på morgonen, men om barnen är vakna till elva på kvällen blir det ingen vuxentid över när de har somnat, och framför allt är det svårt att ställa om igen. Om ett par veckor är det ju dagis och jobb igen. Igår var klockan till och med över midnatt när Klara somnade, och sedan sov barnen till tio på förmiddagen. Så i eftermiddags fick Klara bara sova en kort stund, sedan väckte jag henne. Och ikväll somnade de i alla fall före tio.

Annars slappade och lekte vi inne större delen av dagen, byggde järnväg i källaren och sånt, men när Klara hade sovit middag kände jag att jag ville få saker uträttade i trädgården. Fast jag gick ut och satte igång vid fyratiden fick jag massor gjort, men då höll jag faktiskt på till halvtio på kvällen. Jag rensade grönsakslandet, gallrade rödbetorna, plockade bort en rad tunga betongplattor som fanns utmed garageväggen, där jag ska bygga växthus, och så satte jag igång med det jobbigaste projektet, häckklippning. Vi har häck på tre sidor av trädgården, alla sidor utom mot gatan. Vi har skött häckklippningen ordentligt under tiden som vi har bott här, och det har våra grannar på två av sidorna också. Tyvärr har grannarna på en av sidorna struntat i att klippa häcken på sin sida ett par år. Vi har klippt vår sida och halva häcken upptill, så långt vi når. Det är en väldigt bred ligusterhäck. Nu har de äntligen klippt på sin sida för någon vecka sedan, men de hade lämnat en sträng på mitten, så jag fick kämpa med att nå att klippa allt det. Om man struntar i att klippa häcken tillräckligt regelbundet blir det väldigt grova kvistar som är svåra att klippa även med elektrisk häcksax, och dessutom blir det kalt när man klipper av till den längd det ska vara där det har fått växa ett par år. Förhoppningsvis blir det fint igen om ett tag. Men jävlar vad jobbigt det var.

Och Klara rymde iväg på gatan ett par gånger medan jag klippte häcken. Bo höll på att öva Viggo på att cykla på gatorna runtomkring, och hon ville väl vara med. Först stack hon iväg, mitt på gatan, med en bobbycar, en sån där plastbil som man sitter på och sparkar sig fram. Hon hann ett par hus bort, och jag hämtade hem henne och talade strängt om att hon aldrig fick vara ute på gatan och aldrig gå bort från vår tomt. Efter en stund var hon borta igen. Då hade hon knatat iväg till fots på trottoaren och hunnit mer än halvvägs till andra änden av Kadettgatan. Där satt hon och bölade för att hon hade snubblat och skrapat knät när jag kom springande med hjärtat i halsgropen. Den tjejen måste man hålla koll på.