Dessa två sånger som det skrivs om här, trollkarlen och trollet som kom i ballong var mina favoriter när jag var liten och nu sjunger jag dom för mitt barn, och precis som Marie tyckte man ju att slutet på den om trollkarlen var kuslig men samtidigt rolig.

Den om trollet som kom i ballong var ju riktigt läskig när man var barn skönt att man låg i sängen då och att det var mamma eller pappa som sjöng

Malin

/Ann-Sofie och Mikael

Idag på lunchen var det av outgrundlig anledning som jag inte minns, en arbetskamrat som började sjunga mitt i ”Trollkarlen” – och startade mitt i Kejsarn av Kina.

Det är nog gott och väl 40 år sedan jag senast hörde eller sjöng den – var riktigt liten då – men jag kunde stämma in i texten rakt av och vi sjöng den ända till slut.

Sen har det liksom ramlat ner små bitar av text som blivit verser under hela dagen, ibland med ordluckor som tagit lite längre att fylla i, ”risfält” var till exempel en smärre prestation att komma på – dök plötsligt upp när jag var ute med hunden – och då hade jag fyra hela verser klara och trodde jag var klar. Kände mig väldigt nöjd med mig själv tills strofen ”Han trolleritrollade också så att” fick fäste och började retas – och sen var det faktiskt stopp. Hade en vag association till ”citron” men det gick inte.

Och då var det bara att gå hem och Googla – och vips! där var hela Trollkarlen med sista versen och nötskal och gullregn och – precis ja – citron!

Men är inte huvet en märklig manick!

Tack för den roliga texten, och fin blogg!

Hälsningar Ann-Sofi

I Indialand bak Himalajas rand
där händer det konstiga saker ibland.
Där bodde en trollkarl, han trollade så
att åtta blev nitton och nitton blev två.

Han trollade så att ett berg kunde bli
en fettisdagsbulle med vispgrädde i,
så vattnet som rann i en flod ett tu tre
förvandlades till både kaffe och te.

Han trolleritrollade också så att
ett nötskal stack ut som en ståtlig fregatt,
så stjärnorna regnade ner som gullsand
och månen föll som en citron i hans hand.

Och Kejsarn av Kina han sa: ”Jag slår vad,
att ingen förvandlar sig till lemonad!”
”Haha”, ropte trollkarln, ”se då på min kraft!”
och simsalabim blev han till ett glas saft.

Men solen sken het över risfält och älv
och trollkarln blev törstig –– och drack upp sig själv.
Det skedde i misshugg, som ni nog förstår,
men det har han ångrat i sjuhundra år.

Text: Lennart Hellsing
Musik: Hans-Åke Gäfvert

Versen publicerades nog först i Katten blåser i silverhorn 1945; visan med Gäfverts musik trycktes i Kattens visor 1946, båda på Kooperativa Förbundets Förlag. Kanske kan den ha publicerats i Vi eller någon annan tidskrift ännu tidigare.
Texten är inte hämtad från originalkälla, så jag kan tyvärr inte svara för att stavning och interpunktion är rätt –– sådant måste man vara noga med, men folk brukar inte vara särskilt duktiga på att skriva av rätt. Det har jag erfarit inte minst som sångboksredaktör.
(Jag noterade t.ex. att textversionen av KFML(r):s Lär av historien som trycktes i häftet Allsång i Almedalen till politikerveckan var gravt förvanskad, trots att korrekt text har publicerats både på denna blogg och Enn Kokks.)
I ovanstående fall tyder dock mycket på att det är rätt: Komman är placerade grammatiskt rätt och inte godtyckligt; citattecken och kommatecken m.fl. skiljetecken interagerar på riktigt men komplicerat sätt; utropstecken och tankstreck är bevarade på ”svåra” ställen; Himalaja är ”svenskstavat” med j och har inte ”rättats” till y; ”gullsand” har inte blivit ”guldsand”.

En biografi för Hans-Åke Gäfvert finns hos STIM. Jag utgår från att månens poet, mästaren Lennart Hellsing, inte behöver någon presentation.

(Ber om tillgift för upphovrättsintrånget.)