Av: Kristina S

Kristina S — Mon, 14 Nov 2005 22:25:00 +0000

Jag tittade också på programmet igår och reagerade precis som Kerstin på mamman som blev fråntagen sitt barn. Fasansfullt. För mig var mycket av det man talade om i övrigt rätt okänt. Visst hörde man om kårhusokupationen, men inte brydde jag mig så mycket - hade andra större egna bekymmer under de åren. Sedan var det mycket intressant att läsa Enns initierade kommentarer. Mycket av det som talades om i filmen hade man som politiskt ointressedad på västkusten inte mycket hum om på den tiden. det som hände i Stockholm angick liksom inte oss som inte rörde sig i den världen.

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Mon, 14 Nov 2005 13:47:02 +0000

Också jag såg TV-filmen om rebellrörelsen. Redan 1970 gav Torbjörn Säfve, väl mest känd som romanförfattare, på Författarförlaget ut sin ”Rebellerna i Sverige”, som är en mästerlig skildring av den här rörelsen. Jag har haft den som huvudkälla, när jag själv har skrivit om rebellerna: i till exempel inledningskapitlet om den svenska kommunismens historia, ”Kommunister förökar sig genom delning” i ”VPK och SKP. De grälande tvillingpartierna” (Tidens förlag, 1974), det likartade översiktskapitlet ”Stalins drängar” i ”Vitbok. Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen” (Hjalmarson & Högberg, 2001) och i mitt eget bidrag, ”Vart tog den där elden vägen?” i Laboremus-antologin ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002).

I den sist nämnda boken skriver också Gun-Britt Andersson om rebellernas excesser, som hon bevittnade från fönstret i lägenheten på Rackarberget.

I TV-filmen förekom Bo Gustafsson, när det begav sig KFMLs/SKPs chefideolog (och dess förinnan en av grundarna av denna maoistiska rörelse). Bo, som jag kände både då och senare, när han hade blivit socialdemokrat, drogs aldrig med i rebellrörelsen, men han har bättre än någon annan (i en artikel i Ord & Bild) analyserat sektens psykologi. Kort sagt, varför blev till synes normala människor så här konstiga? Jo, som medlem av en sekt tenderar man att ha sekten och dess medlemmar som enda referenspunkter – även om en helt överväldigande majoritet, de som står utanför sekten, upplever världen på ett helt annat sätt.

När Liza Marklund arbetade med sin senaste bok, ”Den röda vargen” (Piratförlaget, 2003), ringde hon till mig för att kolla några detaljer om rebellrörelsen; bland annat hade hon hört, att ett av rörelsens beryktade räftsmöten skulle ha ägt rum i Laboremus� lokal. Jag kunde bekräfta det, eftersom jag kände till det, men jag hade av naturliga skäl inga förstahandsuppgifter att komma med. (Det här hände under en period, då föreningen var på glid åt det revolutionära hållet; föreningen lämnade ju också för en tid socialdemokratin. På min tid hade vi aldrig ens lånat ut lokalen till något så suspekt som rebellrörelsen.)

Lokalen låg för övrigt i källaren på Tiundagatan 37, inte långt från Stabby gärde dit rebellerna tågade ut för att genom fysiska övningar härda sig för revolutionen…

Kommentarer till Rebellerna

Av: Kristina S

Av: Enn Kokk