Vi var först hemma hos honom och åt middag: hans nyfångade fjällröding, serverad med kantarellsås och hemlagat potatismos. Sen promenerade vi till Katalin och fick hyggliga platser nära scenen.

Odetta har jag tidgare sett och hört live, pÃ¥ Cirkus i Stockholm i bÃ¥das vÃ¥r ungdom. Nu är hon snart 75, har pacemaker, är höftledsopererad, gÃ¥r med käpp och satt följaktligen pÃ¥ en pall under showen. Men vilken utstrÃ¥lning, vilken röst! Eftersom jag har de flesta av hennes skivor och kan hennes repertoar, blev det mycket av igenkännandets glädje över den här kvällen: ”Rock Island Line” som jag har i inspelningar även med The Weavers och Pete Seeger och sÃ¥ ”What Month Was Jesus Born In?”, en gospel som jag gjorde en politisk översättning av, ”Varför ska jag gÃ¥ här och släpa?”, för min gamla sÃ¥ngbok ”Upp till kamp” (Prisma, 1970) är ett par exempel. En del av de texter Odetta sjöng pÃ¥ Katalin var för övrigt politiska/samhällskritiska, till exempel Leadbellys underbara ”Bourgeois Blues”, Bessie Smiths ”Poor Man´s Blues” och Victoria Spiveys ”T B Blues”.

Den ackompanjerande pianisten, David Keyes, är faktiskt också värd en eloge.

Pacemakers, höftledsoperationer och annat sÃ¥dant till trots finns det ocksÃ¥ glädjeämnen med pensionärslivet: man kan till exempel odla sina kulturintressen. Jag gör det även politiskt, som ledamot av kulturnämnden. Samma morgon var jag till exempel pÃ¥ kulturfrukost pÃ¥ Gottsundateatern. Till det intressanta med den här kulturfrukosten hörde ett danssolo av Chloé Hedgecock, vad jag kan se en mycket lovande ung talang. Kulturfrukosten avslutades med ett samtal om det kommande mÃ¥ngkulturÃ¥ret. Som svensk och estländare vill jag ur detta samtal gärna citera Uppsala stadsteaters chef Stefan Böhm, som deklarerade sig vara hundra procent svensk och hundra procent jude. (Läs gärna mer i Ola Larsmos krönika ”Ingen global knätofs här” i DNs kulturdel den 3 december.

På lördag var det dags för ODs Caprice, präglad bland annat av körens turné i Japan. (ännu roligare än de seriöst framförda japanska sångerna var det stycke crazy teater à la japansk skräckfilm OD framförde, delvis på hemgjord japanska.) Gästartisterna var utmärkta, dels sångduon Lise Hummel och Gertrud Stenung, den senare även skicklig cellist, dels Peter Carlsson med Blå Grodorna. Gästartisterna och OD förenade sig i capricens avslutning i en magnifik Elvis-show, där de medverkande inte bara sjöng utan också vickade på höfterna som The King och dessutom var iförda vit sidenkostym respektive hawaiikrans.

Den efterföljande middagen på Uppsala slott avslutades med att förre landshövdingen Ingemar Mundebo i sitt tacktal gav den frånvarande nuvarande landshövdingen ett tjuvnyp, som väckte middagsgästernas synnerliga jubel. Sen blev det dans till gungig swingmusik, exekverad av Phontrattarne i vars front jag särskilt observerade två unga kvinnliga saxofonister. Kvällen avslutades, åtminstone för vår del, med ODs serenad i balsalen. Vi kom hem halv två.