Den helt grundläggande nyckeln till ett bra förhållande mellan föräldrar och barn är ömsesidig kärlek och tillit. Finns det, kan den vuxne sätta gränser, som barnet i den aktuella situationen inte tycker om, bråkar om och kanske ändå försöker överskrida. Som vuxen måste man då ingripa (dock aldrig någonsin med aga!). Men finns den ömsesidiga kärleken och tilliten i botten, blir det inga långsiktiga följder av att barnet och föräldern blir arga på varann.

Problemet med det här receptet är att föräldern, för att kunna följa det, helst bör bära med det i sin egen erfarenhet, alltså från den egna barndomen. Jag har inte någon fatalistisk tro att dåliga erfarenheter av relationen mellan barn och förälder från den egna uppväxttiden inte går att bryta. Vad jag menar är bara att det blir så mycket lättare, om man har en egen positiv erfarenhet att falla tillbaka på.

Visst har du och jag, Kerstin, varit arga på varann. Men vad är väl det mot att du, i den där åldern när du gick upp varje natt, tyst tassade genom hela den mörka lägenheten och runt hela stora sängen och därefter, utan att säga ett ord, kröp upp i pappas famn och sen tryggt somnade om?