Och så Expressens löp, en riktig höjdare:
”Så lyckades
BIRGIT
NILSSON
hålla sin
DöD
HEMLIG”

”Bildörren öppnades och slog till en av kvinnorna på benen och försvann sedan från platsen.” (Gotlands Tidningar)

”Under några år arbetade Margaretha som lärare i Diö och i älmhult, men efter barnen och flytten från Sverige lades läraryrket ner.” (Smålandsposten)

”För tio år sen såg hennes dåvarande sambo en lapp om motionsboxning i närbutiken. åsa gick dit.” (Expressen)

Och så Fri Köpenskap om vad Göran Persson tycker om:
”En måltid tillsammans med hustrun Anitra Steen som dessutom innehåller senap som krydda.”

är Bo underrättad?

Jag har med min speciella bakgrund ytterligare ett skäl att tycka så. När jag vid sju års ålder kom till Sverige, kunde jag inte ett ord svenska. Men jag hade lärt mig läsa vid tre och insåg tidigt, att det här med att kunna läsa och begripa och skriva och själv uttrycka sig begripligt var nyckeln till världen, om man ville behärska den. I trean var jag bäst i klassen i svenska, och det hör till det jag är mest stolt över i mitt liv.

Också jag har, i mitt jobb, som förtroendevald och i privata sammanhang, sett förfärliga exempel på misshandel av svenska språket. även jag kan göra slarvfel – jag har sett borttappade och felslagna bokstäver i de kommentarer jag har gjort på din blogg – men vad jag syftar på är brist på stringens och på elementära kunskaper i grammatik och satslära; vettigt brukad interpunktion kan likaså göra stor skillnad.

Under min tid på socialdemokratiska partistyrelsen skrev jag, tillsammans med en journalistkollega, den nu döde Gösta Ohlsson, skrivregler för partiexpeditionens personal och för trycksaker, utgivna av partiet. När jag under ett antal år var protokollsekreterare vid VU- och partistyrelsesammanträdena, skrevs protokollen i börja ut av ett antal kontorister från band; bandutskrifterna rättades sedan i allmänhet av mig.

En av de här kontoristerna, Petra Vainionpää, fungerade under några år som min assistent. Hon var en mycket trevlig och ambitiös arbetskamrat men hade ingen lång formell utbildning bakom sig och hade därför i början luckor i sina kunskaper i att hantera svenskan. Till hennes stora förtjänster hörde nyfikenhet. Ofta, när jag korrigerade hennes manus, frågade hon därför: Varför gör du så där? Varför måste man skriva så?

Undan för undan blev hon duktigare och duktigare och pluggade också, vid sidan av jobbet, in en gymnasieexamen – rätt många böcker som behövdes lånade hon av mig. Och sen blev hon språkkonsult med egen firma!

En sån sak väger upp många felslagna dagar i ett långt arbetsliv.

Som en påminnelse har jag i mitt arbetsrum en plakett som jag fick från henne en jämn födelsedag. Texten lyder:

”Underbara människa!

Jag kan tyvärr inte komma i dag, men jag sänder dig mina allra varmaste tankar.

Du har lärt mig så mycket!

Och visst hade vi kul med alla ord
som vi vände och vred
- oss av skratt.

Miljoner kramar, och njut av livet!

Petra”

Och allt detta för att jag var så sträng, så sträng med språket och massakrerade hennes bandutskrifter med rödpenna, så att de såg ut som en bild av mässlingen.