Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Thu, 19 Jan 2006 18:31:05 +0000

Sammanlagt har vi levt ihop i 42 år, varav 22 i synd, alltså fortfarande två år längre än vi har varit gifta. Barnen var ju till exempel tillkomna under vårt liv som sambor (som det så småningom kom att heta).

Måndagskvällen, dagen före bröllopsdagen, avslutade vi av en ren slump med att lyssna på en Mozart-CD, som inleds med att Wienfilharmonikerna under ledning av Karl Böhm spelade ”Eine kleine Nachtmusik”. Det är musik vi ständigt lyssnade på under vår första tid tillsammans, fast då var det från en EP med Berliner Philharmoniker under ledning av Wilhelm Furtwänger. Vi lyssnade också på Franz Schuberts ”Forellen-Quintett” och de övriga fåtaliga skivor mamma förde med sig till sitt nya hem, som hon för sina sista pengar hade försett med en grammofon med fint ljud; den står, nu obrukbar men som ett minne över vår ungdom, på glasverandan i öregrund.

Vid stigande ålder är jag innerligt tacksam över att vi har hållit ihop under alla de år som har gått sen dess – uttrycket ”i ljuvt och lett” är inte så dumt. Att ha barn och barnbarn tillsammans, att ha stöttat varann när det behövdes men också att ha bjudit motstånd när det behövdes, att ha byggt upp ett hem och ett sommarhem med en underbar trädgård tillsammans, att ha så många minnen och erfarenheter tillsammans – allt detta och mycket mer är något att glädjas över.

Dan före bröllopsdagen berättade jag för mamma, att jag ville bjuda ut henne på 20-årsdagen, och frågade, vad hon ville göra. Middag och bio ville hon ha. Middag före bion, eftersom vi båda ville se den danska serien ”örnen” senare på kvällen.

Vi hade först tänkt prova Guldkanten i Saluhallen, men den var ännu inte öppen, när vi anlände. Samma sak med kära gamla Domtrappkällaren, som vi försökte gå till därnäst. Så blev det till slut ”Hambergs”, där vi också har varit många gången – och inget ont i det: dom är bra, och vi gillar fisk. Vi åt först skaldjursterrin och sen rödtunga i smörsås med kapris, citron och kokt potatis. Till det drack vi – förlåt, Kerstin – en flaska Pinot Gris, det vita vin som vi också serverade på min 60-årsfest. Och på det var sin dubbel espresso.

Sen gick vi, på mammas förslag, till Fyris och såg ”Sigrid & Isaac”. till formen närmast en dokumentär, där handlingen � la radiodramatik förs fram av två röster men där det blir film med hjälp av journalfilmsavsnitt och en kaskad av fantastiska konstverk, skapade av Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald. Tidsatmosfären med judehatet är fint fångad. Som äktenskapsskildring är den, särskilt på en bröllopsdag, inte uppmuntrande: hon hamnar på Beckomberga, paret skiljer sig och han gifter om sig.

Men livet är ju ett både och. Dan därpå var vi på begravning. Den som begravdes var Tommy Lindquist, som var gift med en av mammas kusiner, Margareta, Lillan kallad. Silverdals kapell var alldeles fullt av alla dessa människor, som ingår i den stora dahlska släkten, och så förstås människor ur hans familj och vänkrets.

Begravningsakten var fin, som så ofta numera en blandning av religiöst och profant. På den religiösa sidan fanns böner och psalmer, som jag förstås kan sen min skoltid men inte deltar i. På den profana sidan Evert Taubes ”Så skimrande var aldrig havet”, Tove Janssons och Erna Tauros ”Höstvisa” och så Albinonis ”Adagio”, fint spelad av Ylva Magnusson.

Det eller snarare den som berörda mig mest var Tommys yngsta dotter Kristina. Först redan när vi i det allt mer tilltagande snögloppet gick bredvid varann upp mot kyrkan: ”Det här är ett väder, som av någon anledning drabbar en vid begravningar och demonstrationer.” Och sen i ett strongt äreminnestal över pappan, där ett bärande deltema var att hans mångförgrenade kunskapstörst var ett livslångt krig mot barndomens hindrande klassbakgrund. Alldeles på slutet ville hennes röst inte riktigt bära längre – och det hade min inte heller gjort, om jag hade tvingats säga något just då.

På måndagskvällen hade vi också lyssnat på den sista av sammanlagt sex CD i boxen ”Mina visor” med Allan Edwall (National NATCD 055, 2005), som jag gav mamma på hennes 68-årsdag i höstas. På den finns, i en alternativ upptagning, en låt som ursprungligen fanns med på Allans andra LP ”Färdknäpp”, som jag var med om att ge ut på arbetarrörelsens sorgligt nedlagda skivbolag a disc (alla Allans a disc-skivor – han debuterade och fortsatte att ge ut sina skivor på a disc – finns också med i den här boxen). Låten heter ”Plötsligt en dag” och är väl en tänkvärd brygga mellan bröllop och begravning:

Plötsligt en dag framför spegelen
kommer den
otäcka sanningen,
stygg i sitt hån,

ser lite medlidsamt på mig
och frågar sen:
Var har den gamlingen
kommit ifrån?

Nyss låg du liten och rosig
och spenavarm
trygg vid din moders barm
nykläckt och grann,

nu, efter bara ett långvarigt
ögonblick
i ett förbrukat skick
barnet försvann.

Livet är fasligt kort
snart ska man vissna bort,
kvar blir blott fotografier.
Skynda min älskade, spill ingen tid,
snart tager tystnaden vid
med sin förfärliga frid,
utan bekymmer och strid.

Knappt har man kommit, så skyndar man ut.
Evighet krymper ihop till minut.
älskade, hit med din trut!
Snart är det trevliga slut.
Ingenting blir som förut.

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Tue, 17 Jan 2006 22:09:04 +0000

Hej Kerstin!

Det här är mamma, som skriver på pappas blogg. Tack för den fina bröllopsmiddagen du bjöd på för 20 år sedan! Vi har, som du vet, dessutom delat livet sedan drygt 40 år.

Kram

Mamma

Av: åsa

åsa — Tue, 17 Jan 2006 21:58:03 +0000

Grattis från mej med!

På söndag firar mina föräldrar 40 år sen första dejten. Snacka om att man ligger i lä mot föräldrar som dina och mina.

Jag hoppas också få fira sånna där rejäla jubileum när jag är äldre - det är så romantiskt med kärlek som håller.

Av: åsa

åsa — Tue, 17 Jan 2006 21:58:02 +0000

Kommentarer till 20 år

Av: Enn Kokk

Av: Enn Kokk

Av: åsa

Av: åsa