Själv har jag ett bittert minne från tiden då pojkar skulle vara pojkar. Jag kom, via Finland, till Sverige vid sju års ålder. Vi kom i land i Löran i Njurunda, inte så långt från Juniskär, men transporterades därifrån till Härnösand – flickskolans aula hade gjorts om till karantänläger.

När vi kom till Sverige, ägde vi i stort sett bara kläderna på kroppen. Snälla svenskar skänkte kläder, som fördelades bland behövande estniska flyktingar. Och svenskarna tänkte också på de estniska flyktingbarnen och skänkte leksaker.

När det blev min tur att välja, valde jag en docka.

Det skulle jag inte ha gjort. Nästan genast började pikarna komma från de estniska männen – jag bodde tillsammans med pappa i mansavdelningen, medan mina yngre bröder fick bo tillsammans med mamma. Och det blev värre och värre: ”Inte ska väl du som är pojke…” Och så hånflinen.

Till slut blev trycket så starkt, att jag gav bort min docka till en flicka.

I det hem där du har vuxit upp, Kerstin, har vi aldrig gjort skillnad på flickor och pojkar; flickorna i familjen har alltid kunnat ta plats. De hade ju dessutom en bra förebild i sin mamma.

En gång började jag till och med tro, att vi hade gått snäppet för långt. Vi var på väg hem från dagmamman, och lillebror Matti, som satt i barnvagnen, började filosofera:
- Du och jag, pappa, vi är pojkar.
Det kunde jag ju inte neka till.
- Och Kerstin och Anna och mamma är tjejer.
Och så kom det:
- Tjejer är bäst, va?